Till en död kamrat

I vår, när älven rensade och snårens drivor smalt
och bergens alla bäckar gick så skummande och strida,
du tyst och stilla gått din väg från vårarna och allt,
blott minnet stod där gråttungt vid min sida
från vårar förr, när andaktsfullt vi stod på snövåt jord
och följde fågelsträckens snabba plogar emot nord,
mot myrarna och vattnen fjärranvida.

När bygden än i väntan låg, jag fick från dig ett brev -
en enda hymn till livet och till stigarna i snåren.
Om du blev frisk, du skrev, som förr med spö och rev
vi skulle vid ett skogstjärn fira våren.
Vi skulle vandra vitt omkring i våra minnens land;
vi skulle smida starkare de länkar som oss band
så fast tillsammans under ungdomsåren.

Och nu, när tjärnen kallar från sin myrbädds tysta ro
och du din sjukdoms boja glättigt skulle slita,
står undangömd din färdesäck, och aldrig mer din sko
sitt trygga spår i stigens dy skall rita.
När över svarta vatten lommen spelar sin ballad,
ditt flöte skall ej synas till bland strandens näckrosblad
när molnen över höjderna står vita.

Men får jag åter vandra genom starrens mjuka flor
på stigen där de klingade de friska ungdomsskraten,
jag hälsa skall till vidderna, där våra minnen bor -
och jag skall hälsa till den långa ljusa natten,
där fjärran från bekymmer, från sjukdom och från nöd
rägglorna från strandens ystra nying ljöd
ut genom dimman på ett stilla vatten.

Axel Fritiofsson


Axel Fritiofsson, 1892 - 1970.
Poet från Lekvattnet i norra Värmland, på gränsen mot Norge.
Hans dikter är skrivna både på svenska och "på mål", och rymmer de värmländska skogarnas
ljusa dunkel och djupa vemod.
Hans diktsamling, Vardagsvisor, utkom 1951, och många gånger har jag somnat till hans ordmelodier som vår far läste högt medan sommarkvällen mörknade utanför fönstren.
Han kommer att återkomma...