Vårvisa

Var det inte ett sus som av vingeslag
som nyss över kojan min drog -
är det inte ett tranföljes rop jag hör
över bidande nordanskog?
Är det inte en trast, som stämt upp sin sång
med sjudande vår i sitt blod
därborta på ängen, där sist han sjöng -
där liljekonvaljerna stod.

Så får jag då möta sig ännu en gång,
du undrens och vardandets tid
när livsglädjens brusande orgelkör
skall gå hög över berg och lid,
när viddernas armod skall skylas på nytt
i din grönskande mantelflik,
och min bygd, som stod naken och grå och blyg
på nytt skall bli stolt och rik.

Så vill jag då öppna mitt hjärtas dörr,
därinne finns mycket av is.
Skänk mig din lisa, som förr du gjort
i livets stormar och dis.
Ack kunde du ock i min örtagård
få en vän liten blomma att gro,
som dolde dess armod och bar i sin kalk
min förlorade ungdoms tro.