fredag 29 augusti 2008

Värdshus förbi

I begynnelsen var stigen.

Den smög längs bergets fot, krökte sig runt nedfallna stenblock och kring kullfallna träd. Den vindlade genom trånga pass och längs svindlande stup.

Då var bygden ännu vildmark och stigen hade trampats upp av de djur som hade ly och skyle i bergets grottor och i den täta skogen.

Småningom följde jägaren i djurens spår. Han kände stigens vindlingar lika väl som djurens betesplatser och gömslen. Men ännu var människan bara en besökare, en tillfällig gäst, som flyttade sina bopålar efter årstiden och djurens vandringar.

Långsamt blev människan bofast.

Hon byggde sig hus och började odla marken. I stället för att följa djuren på deras vandringar, tämjde hon dem och tog dem i sin tjänst. I gengäld gav hon dem skydd mot kyla och rovdjur.

Längs stigen växte fram små åkertegar och svedjeland. Vildmarken förvandlades alltmer.
Men odlaren/jägaren följde fortfarande den stig som djuren trampat upp. Sakta förvandlades också stigen.

Människorna trampade stigen bredare, de röjde den också där den gick fram. Den väjde inte längre för ett kullfallet träd. Stigen anpassade sig till människorna, men den hade ännu inte blivit väg.

Och vildmarken förvandlades långsamt till bygd.
Människorna tog marken i anspråk, men stigen förändrades inte märkbart.

När hjuldonen kom blev oxen och hästen dragare.
Det ställde större krav på stigen.
Den breddades och jämnades.
Stigen upphöjdes till väg.

*

Så ligger vägen där, i sommarsol och vintersnö.

På hans rygg för människorna sina skördar till kvarnen, till kyrkan bärs de nyfödda för att döpas; de döda bärs till kyrkogården för att aldrig mera återvända.

Och vägen bär dem alla. Långsamt och stadigt ringlar han fram utefter bergssidan, på dalbottnen ligger de åkerjord som för människan är så värdefull, den kan inte vägen ta i anspråk.

Vägen smyger runt husknutarna, letar sig in på gårdsplanerna, stannar upp, tittar till sina människor.

När världen växer får vägen en ny uppgift. Den bär människorna allt längre, bort från bygden, ut i äventyret.

Men vägen leder också hem igen.

*

Men nya tider kommer. Den gamla vägen räcker inte till.

Rakt genom bygden kommer han, den nya vägen. Med schaktmaskin och dynamit skapas han, och ingen hänsyn tar han till vad som råkar vara i vägen.

Den gamla vägen ser med sorg vad som händer. Vad blir det av människorna där du drar fram, frågar han den nya vägen.

Människorna! fnyser den nya vägen. Vem bryr sig? Jag har varken tid eller råd att syssla med sådant pjoskande. Är det så att någon råkar komma i vägen får han skylla sig själv om han inte hinner undan.

Men är du då inte till för människans skull, undrar den gamla vägen.

Människor och människor, svarar den nya vägen. Det är tiden som är viktigast. Effektiviteten. Att komma någonstans. Jag far värdshus förbi. Stannar man upp är man borta. Ute. Men det kan väl en sådan som du inte fatta. Och den nya vägen vänder ryggen till och ilar vidare, som ett sår genom landskapet.

Den gamla vägen suckar.
Nej, tänker han. Han har alldeles rätt. Jag kan inte förstå det här. Men en sak förstår jag, och det är att egentligen handlar inte det här om honom eller mig. Vad han än säger handlar det om människorna. Om vilken värld människorna väljer att leva i.

Jag fanns här före människan, och kanske kommer jag att finnas här efter människan också. När effektiviteten har dödat henne. Men. tänker han, kanske kommer det alltid att finnas människor som inte mäter livet i effektivitet.

Som är lika borta som jag är.

Kanske blir det de som blir kvar till slut.

fredag 8 augusti 2008

Spår av ristningar - Lökeberg

Hällen ligger alldeles i åkerkanten, och nu, framemot skymningen står granskogen svart i bakgrunden. Det regnar lite lätt, men trots det, och trots att det är närmare en kilometer att gå genom skogen, har ett hundratal personer samlats.

Ristningarna får liv i facklornas fladdrande sken. Skeppen seglar vidare på sin 3000-åriga resa ut i evigheten. En flöjt tonar ut i stillheten och ett rådjur skäller hest till svar från skogsbrynet.. Ur dunklet lösgör sig en kvinnogestalt. Hon dansar barfota på den regnvåta hällen.

Finns hon där på riktigt, eller är hon bara en illusion, framsprungen ur regnet och skuggan?
Har hon kanske stigit ur själva hällen, manad av flöjtspelarens toner och det fladdrande eldskenet?

När augustinattens mörker sänker sig över skogen tystnar musiken och danserskan faller ihop på hällen.

Stilla, förtrollade går vi genom skogen i sensommarnatten. Endast regnets prasslande i träden bryter tystnaden.

torsdag 7 augusti 2008

Yngst och minst och dummast – det är jag det

Mor och far började bli gamla när jag föddes, och mina bröder är så pass mycket äldre än jag. Dom har alltid hållit ihop. Alltid har jag hamnat på efterkälken. Och när jag var yngre gjorde det mig rasande.

Visst, dom ställde alltid upp för mej när jag blev mobbad av andra – om det var så att dom såg det. Samtidigt kunde dom själva hänsynslöst reta mej för precis samma saker – när ingen annan såg det.
Och de andra lärde sig snart att lämna mig ifred när mina bröder var i närheten - för att bli desto hänsynslösare när jag var ensam.

Mitt handikapp har gjort mej till en driftkucku i allas ögon.
Har man inte språket, då är man också dum och då har man heller inga känslor. Men känslorna finns där, och de gör så ont.

Det har som sagt gjort mej rasande och ledsen om vartannat, tills jag en dag, för att skydda mej själv, vände allting till min egen fördel, och blev en clown i andras ögon. Så skördade jag skratt – men hjärtat värkte.

Att saker och ting blev annorlunda till slut har jag till stor del den unga kvinnan som kom att bo hos oss ett slag, att tacka för.

Hon var hotad och illa utsatt, mycket värre än jag någonsin varit, och hon fick en fristad hos oss för ett kort tag. Då var våra föräldrar döda sedan länge, och hon fick vårt tomma hus att förvandlas till ett hem igen. Med henne kom ljuset och glädjen in i mitt liv.

Jag blev nog ganska förälskad i henne, inte minst därför att hon såg mej som den jag verkligen är. I hennes var jag inte en dum, handikappad stackare. Hon såg mej som en människa helt enkelt.

Och jag upptäckte att även jag har en gåva – jag kan lyssna. Och det var nog så att det var vad hon behövde just då – någon som kunde lyssna till hennes historia. Utan att avbryta och utan att komma med en massa – i och för sig välmenande – kommentarer.

Tyvärr var hon inte trygg hos oss heller, och hon var tvungen att lämna oss alldeles för snart.

Vi sörjde alla den dag hon lämnade oss, men genom henne hade jag blivit en hel människa, och mest av allt var jag nog ändå tacksam.

Efteråt har jag fått höra att allt har gått bra för henne. Jag vet att hon är trygg idag, och till och med lycklig. Det gör mej lycklig också.

Jag är äldre idag, och jag jobbar tillsammans med mina bröder i familjeföretaget. Det är fortfarande jag som familjens clown, men jag har funnit min plats på ett helt annat sätt.