Yngst och minst och dummast – det är jag det

Mor och far började bli gamla när jag föddes, och mina bröder är så pass mycket äldre än jag. Dom har alltid hållit ihop. Alltid har jag hamnat på efterkälken. Och när jag var yngre gjorde det mig rasande.

Visst, dom ställde alltid upp för mej när jag blev mobbad av andra – om det var så att dom såg det. Samtidigt kunde dom själva hänsynslöst reta mej för precis samma saker – när ingen annan såg det.
Och de andra lärde sig snart att lämna mig ifred när mina bröder var i närheten - för att bli desto hänsynslösare när jag var ensam.

Mitt handikapp har gjort mej till en driftkucku i allas ögon.
Har man inte språket, då är man också dum och då har man heller inga känslor. Men känslorna finns där, och de gör så ont.

Det har som sagt gjort mej rasande och ledsen om vartannat, tills jag en dag, för att skydda mej själv, vände allting till min egen fördel, och blev en clown i andras ögon. Så skördade jag skratt – men hjärtat värkte.

Att saker och ting blev annorlunda till slut har jag till stor del den unga kvinnan som kom att bo hos oss ett slag, att tacka för.

Hon var hotad och illa utsatt, mycket värre än jag någonsin varit, och hon fick en fristad hos oss för ett kort tag. Då var våra föräldrar döda sedan länge, och hon fick vårt tomma hus att förvandlas till ett hem igen. Med henne kom ljuset och glädjen in i mitt liv.

Jag blev nog ganska förälskad i henne, inte minst därför att hon såg mej som den jag verkligen är. I hennes var jag inte en dum, handikappad stackare. Hon såg mej som en människa helt enkelt.

Och jag upptäckte att även jag har en gåva – jag kan lyssna. Och det var nog så att det var vad hon behövde just då – någon som kunde lyssna till hennes historia. Utan att avbryta och utan att komma med en massa – i och för sig välmenande – kommentarer.

Tyvärr var hon inte trygg hos oss heller, och hon var tvungen att lämna oss alldeles för snart.

Vi sörjde alla den dag hon lämnade oss, men genom henne hade jag blivit en hel människa, och mest av allt var jag nog ändå tacksam.

Efteråt har jag fått höra att allt har gått bra för henne. Jag vet att hon är trygg idag, och till och med lycklig. Det gör mej lycklig också.

Jag är äldre idag, och jag jobbar tillsammans med mina bröder i familjeföretaget. Det är fortfarande jag som familjens clown, men jag har funnit min plats på ett helt annat sätt.