Värdshus förbi

I begynnelsen var stigen.

Den smög längs bergets fot, krökte sig runt nedfallna stenblock och kring kullfallna träd. Den vindlade genom trånga pass och längs svindlande stup.

Då var bygden ännu vildmark och stigen hade trampats upp av de djur som hade ly och skyle i bergets grottor och i den täta skogen.

Småningom följde jägaren i djurens spår. Han kände stigens vindlingar lika väl som djurens betesplatser och gömslen. Men ännu var människan bara en besökare, en tillfällig gäst, som flyttade sina bopålar efter årstiden och djurens vandringar.

Långsamt blev människan bofast.

Hon byggde sig hus och började odla marken. I stället för att följa djuren på deras vandringar, tämjde hon dem och tog dem i sin tjänst. I gengäld gav hon dem skydd mot kyla och rovdjur.

Längs stigen växte fram små åkertegar och svedjeland. Vildmarken förvandlades alltmer.
Men odlaren/jägaren följde fortfarande den stig som djuren trampat upp. Sakta förvandlades också stigen.

Människorna trampade stigen bredare, de röjde den också där den gick fram. Den väjde inte längre för ett kullfallet träd. Stigen anpassade sig till människorna, men den hade ännu inte blivit väg.

Och vildmarken förvandlades långsamt till bygd.
Människorna tog marken i anspråk, men stigen förändrades inte märkbart.

När hjuldonen kom blev oxen och hästen dragare.
Det ställde större krav på stigen.
Den breddades och jämnades.
Stigen upphöjdes till väg.

*

Så ligger vägen där, i sommarsol och vintersnö.

På hans rygg för människorna sina skördar till kvarnen, till kyrkan bärs de nyfödda för att döpas; de döda bärs till kyrkogården för att aldrig mera återvända.

Och vägen bär dem alla. Långsamt och stadigt ringlar han fram utefter bergssidan, på dalbottnen ligger de åkerjord som för människan är så värdefull, den kan inte vägen ta i anspråk.

Vägen smyger runt husknutarna, letar sig in på gårdsplanerna, stannar upp, tittar till sina människor.

När världen växer får vägen en ny uppgift. Den bär människorna allt längre, bort från bygden, ut i äventyret.

Men vägen leder också hem igen.

*

Men nya tider kommer. Den gamla vägen räcker inte till.

Rakt genom bygden kommer han, den nya vägen. Med schaktmaskin och dynamit skapas han, och ingen hänsyn tar han till vad som råkar vara i vägen.

Den gamla vägen ser med sorg vad som händer. Vad blir det av människorna där du drar fram, frågar han den nya vägen.

Människorna! fnyser den nya vägen. Vem bryr sig? Jag har varken tid eller råd att syssla med sådant pjoskande. Är det så att någon råkar komma i vägen får han skylla sig själv om han inte hinner undan.

Men är du då inte till för människans skull, undrar den gamla vägen.

Människor och människor, svarar den nya vägen. Det är tiden som är viktigast. Effektiviteten. Att komma någonstans. Jag far värdshus förbi. Stannar man upp är man borta. Ute. Men det kan väl en sådan som du inte fatta. Och den nya vägen vänder ryggen till och ilar vidare, som ett sår genom landskapet.

Den gamla vägen suckar.

Nej, tänker han. Han har alldeles rätt. Jag kan inte förstå det här. Men en sak förstår jag, och det är att egentligen handlar inte det här om honom eller mig. Vad han än säger handlar det om människorna. Om vilken värld människorna väljer att leva i.

Jag fanns här före människan, och kanske kommer jag att finnas här efter människan också. När effektiviteten har dödat henne. Men. tänker han, kanske kommer det alltid att finnas människor som inte mäter livet i effektivitet.

Som är lika borta som jag är.

Kanske blir det de som blir kvar till slut.