Snart blir därute löven glesa.
Pendylen slår. Vi räknar slagen.
Det är för att du snart ska resa
vi gått förstämda hela dagen.
Vi går till bords, men utan hunger,
och våra andetag blir korta
var gång en vind bak rutan sjunger.
Det är för att du snart är borta.
I fönstret ligger tidtabellen.
Vem hjälper oss att glömma tiden?
Vem tröstar oss den sista kvällen,
för att vår sommar är förliden?
4 kommentarer:
Så går en Dag men kommer säkert åter. (Om inte annat så med tvätten. Och för att det blir rysligt trist med pasta hela tiden.)
Men bara på besök...
Jojo. Så är det.
Begrundar dikten som börjar kännas aktuell.
Har alltid tyckt om Gullberg, rytmen i hans alster.
Tack!
Skicka en kommentar