Natthalleluja

Min enda önskan var att så fort som möjligt komma i säng. Att ligga på hotell hade jag inte råd till och jag tror inte att vandrarhemmen ännu hade trädt i funktion här i landet. Såvidt jag nu minns, så vände jag mig till en polis på gatan och bad honom rekommendera något lämpligt rum för resande, något ställe där det var rent och snyggt och där man inte riskerade att råka illa ut. Och jag fick anvisning på ett sådant. Det var en trappa upp i ett stort hus, hos en vänlig tant, som nog gjorde hvad hon kunde.

Men det fanns ett stort aber. Frälsningsarmén hade sin lokal på nedre botten, och de energiska människorna hade natthalleluja. Om de hade börjat, då jag anlände dit, så hade allt varit godt och väl, ty då hade jag kunnat gå ut och leta reda på ännu en snäll polis och kanske fått något mera idylliskt. Men de började inte förrän jag hade lagt mig och möjligen också somnat. Och det blev ett mycket energiskt halleluja den kvällen. De stackars syndarna måtte ha varit mer än vanligt hårdfrälsta. Ty där sparades sannerligen inte på ljudeffekter, som ibland kom resårerna i min enkla turistsäng att ge resonans och deltaga i den allmänna frälsningsglädjen.

Det var ett stort instrumentuppbåd, både hornmusik och strängaspel och det skånska idiomet i de gälla flickrösterna blandade sig kraftigt däri. - De höllo på till bortåt 1-tiden på natten, och jag sov verkligen inte mycket den natten...

Det verkade som ett utstuderadt hån, när sedan den snälla tanten frågade mig på morgonen, om jag sovit godt vid den ljuvliga musiken. Hon menade det, ty hon var själv frälsningssoldat.

(Jag vill här inflicka, att jag ingenting har emot frälsningsarmén och dess verksamhet. Den gör säkert mycket godt, där den passar. Men för utpumpade cykelåkares nattsömn är den inte lämplig. Då bör det säkerligen vara minst två trossbottnar emellan).

Mera kommer snart på heijkorn.blogspot.com ...