Indignationsdikt

Har ni någon gång någon anförvant klämt i
LIESEGANG FANTIMAT 150?

Maskinen är avsedd för bildprojektion.
Men ständigt på nytt blir man tagen ur tron
att man med dess hjälp kan få se sina fotos.
Det säjs att vi skulle ha tingen emot oss.
Så är det med min projektionsapparat:
den verkar besatt av ett osläckligt hat.

Så här går det till:
Diapositivbilder i pappram insättas i ställ om 20 och 20.
Ett sådant ställ införes till ett visst läge i maskinen.
Med hjälp av en särskild arm av plast införes därefter en bild i taget mellan lampan och linsen.
Meningen är att därvid en starkt förstorad bild skall komma till synes på en vit skärm som man uppställt på lämpligt avstånd från maskinen.
Stället med bilder matas sedan fram en liten bit åt gången, när man drager ut plastarmen.
Därvid är avsikten att den bild man sett skall följa med tillbaka ut till sin plats i stället, och när man åter för in plastarmen skall nästa bild synas på den vita skärmen.

Den första av bilderna brukar gå bra,
och då blir vi stolta, min hustru och ja
att visa för några församlade vänner
en självtagen bild utav Rut, som vi känner.
Men drager man sedan i armen av plast
ja, då sitter pappramen ohjälpligt fast.
Då tar man nåt avlångt, förslagsvis en penna,
och försöker försiktigt att lirka med denna
för att peta ut lilla Rut, som vi sett.
Då sitter hon kvar, fast hon sätter sej snett.

Ja, då blir man sur, och så börjar man skaka
maskinen, så armen far fram och tillbaka.
Man ser på sin hustru och känner sej dum.
Det inklämda fotot rörs inte en tum.
Man rycker i armen och inför ett annat.
Det inklämda fotot blir kvar lik förbannat,
och eftersom inte det första kom ut,
så ser man en båt genom näsan på Rut.

Det är en hel del man fått se genom åren:
Min far i en gruppbild av unglottakåren.
Tant Annas rätt bleka och grånande färg
fördjupad av Korsikas blånande berg.
Och här ser vi farfar i trädgården kratta
i seglen på fjolårets Sandhamnsregatta.
Tre frälsningssoldater som spelar gitarr
med fingrarna kliar på svärfars cigarr.
Prins Bertil i vinterpäls känner med handen
på Ulla som solar sej naken i sanden.
Och värst utav allt: ett porträtt av mej själv
förstört av ett kraftverk i Kymmene älv!

Det är ingen bra apparat,
LIESEGANG FANTIMAT.