Morfar och Apollo, augusti 1901

Jag anlände till Ring vid tiotiden på kvällen. Det var ett strålande fint augustimånsken, och jag minns mycket väl, hur bedårande det var att skrida fram utmed månglittret i kanalen.

På ring var ingen hemma. Godsägaren och Fru C. voro bortresta; endast ett par söner - i min ålder - voro kvar hemma, men just då samma kväll hade de gått in till någon cirkus eller annat tingeltangel inne i Söderköping. Jungfrurna voro också där. Så "hytten var lukket". Endast ovanpå i den stora villan bodde en gammal fru med sin jungfru. De voro hemma, men jag annonserade inte min hemkomst för dem. Jag gick ut i trädgården och satte mig att vänta på pojkarna, som väl snart skulle komma hem. Det var en ljuvlig varm månskenskväll, månen kastade sitt flöde över en Apollo-staty, som stod på en piedestal midt i en blomsterrundel nere i trädgården. Vegetationen i trädgården och parken var yppig, luften var blomstertung av reseda och nattviol.

Då fick jag en plötslig idé! Hur skulle det vara, om jag agerade Apollo på piedestalen i månskenet just som pojkarna kom hem från staden? Mitt gästrum i en av flyglarna stod öppet. Jag var in och hämtade ut ett stort lakan och med det satt jag en liten stund på en soffa i trädgården och väntade. Så hörde jag pojkarnas röster på långt håll utmed kanalen. Jag hade en smula tid på mig. Jag lyfte fort ner Apollo och gömde honom i en buske, och själv
kartade jag efter något besvär upp på piedestalen, där jag raskt nog draperade lakanet kring min - ack så Apolloliknande - gestalt. Jag intog precis samma vackra attityd.

Då hände något oförutsedt. Flickan från den gamla griniga tanten som bodde ovanpå, kom med hastiga steg gångande ner genom trädgården och hon tog vägen alldeles förbi min tjusande uppenbarelse, där jag stod och spelade skön grekisk gud. Hon fann synen förmodligen inte alldeles överensstämmande med den hon var van vid, utan tittade upp mot uppenbarelsen på piedestalen. O himmel! Apollo rörde ju på sig, han tilltalade henne! (Jag fann mig föranledd att säga något för att lugna henne). Men det var för sent. Flickan trodde förmodligen, att det spökade, så hon vände ögonblickligen och sprang upp till sin matmor, som strax kom ner i trädgården samtidigt som de båda ungherrarna kom hem från staden. Stor tablå! Flickstackarn var skrämd och hysterisk och den gamla griniga gumman mycket arg. Så nog fick jag för mitt gästuppträdande i Rings trädgård den underbara månskenskvällen.