Jag passar ingenstädes...

Morfar har ju numera sin egen blogg, men jag kan inte låta bli att låta honom komma till tals här också. Han sitter på sin ålderdom och skriver, han är trött och lite bitter, men - jag kunde ha skrivit det själv...

I denna kapplöpning i produktionsintensitet och effektivisering har den skapande fantasien, det lugna och eftertänksamma tänkandet, den konstnärliga produktionen, lifsglädjen, "hjärtat" och "själen" alldeles förkvävts. det finns snart inte mycket kvar. Våra nervkliniker befolkas av flegmatiker och melankoliker, veka, känsliga, intuitiva, ofta högst konstnärligt begåvade, knäckta i kampen för tillvaron, oförmögna att följa med i handlingsmänniskornas allt hastigare tempo, oförmögna att förtjäna sitt levebröd i denna tekniska och materiella hets, besegrade av sin alltför sårbara känslighet, blockerade av sina mindervärdeskänslor och medvetandet om sin sociala oanvändbarhet, besvikna på livet, fulla av livsleda, modlösa, tvivlande på sig själva.

Ja, det är jag det!...
Jag är raka motsatsen till Carltons maskulina idealtyp...

Jag vill ha lugn, jag fasar för strid och hårda ordväxlingar, jag har ett rent feminint ömhetsbehov och har för resten mera övervägande kvinnliga själsegenskaper än manliga.

Jag hatar alla "duktiga knölar", men är samvetsgrann ända till skrupulös petighet, "petnoga", kunskapsrik utan att kunna använda kunskaperna, "opraktisk" men uppfinningsrik, känslomänniska i allra högsta grad, systematiker. Jag har en akademikers själ i de handlingskraftigas värld, tillspillogiven i livets strid, där endast gåpåarnaturerna ha framgång, rappa i vändningarna som de äro, som arbeta fort utan att förlora sig i detaljer.

Jag är splittrad i tusende facetter, hatar koncentration och fackidioti - men tvivlar också på mej själv och min förmåga, sluter mig inom mig själv och flyr undan verkligheten, drömmer i det blå, jag är inte uppskattad av någon eller någonstans och har aldrig lyckats skaffa mig några vänner. Jag passar ingenstädes och har aldrig passat någonstans.

Och dock -
För att komma ut ur den nuvarande krisen har samhället det allra största behov av sådana som jag. Det behövs sådana män som man kan lita på och av hvilka man säkert kan räkna med ett samvetsgrant utfördt arbete, män som ha de hjärtats egenskaper, som ensamma äro i stånd att förändra atmosfären människor emellan...

Snart går jag över gränsen till en annan värld, då kanske inga "duktiga knölar" behövs, utan där en sådan som jag också kunde få en liten, liten chans. Ty det sägs ju, att Gud har en plan för hvarje människa...

Skrivet på Varpnäs, 7/3 1952
GH