Skrivarstuga

Våra skrivarstugor brukar gå till på följande sätt:
Vi är en grupp på ca 5 - 10 personer som träffas och skriver tillsammans. En av oss brukar bestämma ett ämne som vi får reda på när vi kommer dit. Nästa sak som händer är att ett väldigt stönande och suckande bryter ut - fy så svårt - det kan jag aldrig skriva om.
Det konstiga är att alla lyckas åstadkomma något i alla fall. Inga litterära mästerverk kanske - men ändå - det går!

Vad gör man t ex när man kommer och får ordet TRAPPA kastat i ansiktet.
Tja, så här kanske:

Längst ner i trappan, närmast källardörren hade han funnit ett krypin, där han kunde sova om nätterna. Dit smög han varje kväll, sedan husets alla hyresgäster dragit sig tillbaka bakom sina stängda dörrar.

Det hade varit hans hem de senaste veckorna. Han var medveten om att han närsomhelst kunde bli upptäckt och utkörd, eller, kanske ännu värre, bli anmäld för polisen och gripen.

De sista åren var trappuppgångar det enda han sett av stadens hus. Han hade glömt hur det var att ha en bostad.

Men stadens trappor kände han väl. Han visste precis vart han kunde ta vägen, och den trappa han just nu bebodde var en av de bättre. Men han visste också att han aldrig kunde stanna någon längre tid någonstans. Förr eller senare skulle han bli upptäckt, och han brukade alltid försöka flytta dessförinnan.

Det blev en vana att leva på det viset också, och han förstod att han skulle få svårt att anpassa sig sig den dag det inte längre gick att hitta någon trappa att bo i.

Men nu närmade sig vintern, och ibland kunde han nästan längta efter att han skulle åka fast. Det var en ny känsla för honom. Kanske höll han på att bli för gammal för det här livet. Kanske skulle detta bli hans sista trappa.