Ett vådligt äventyr

På våra bergskoleresor 1903 hade vi kommit till Norberg. Norberg var ju på denna tid ett av våra viktigaste gruvdistrikt och där var ju naturligtvis synnerligen mycket att se, åtminstone ifråga om gruvgeologi och olika malmtyper, däremot kanske inte så mycket ifråga om maskinella anordningar.
...
Det "vådliga äventyr" som jag här tänkte tala om utspelades emellertid i den gamla Mossgruvan, som då ännu bröts. Hvar och en som nu för tiden besöker Norberg, söker sig väl upp till den gamla Mossgruveparken, som ger en oerhördt förtätad stämning av gammal bergslag och forna tiders gruvbrytning

Naturen har numera med riklig vegetation läkt såren efter den gamla gruvbrytningen, så att där är verkligt "naturskönt", åtminstone för en så gammal bergslagsälskare som jag. Hela Mossgruveparken är ju full av gamla vattenfyllda gruvor. Jag har väl inga synminnen kvar utav, hvar precis den då bearbetade gruvan låg. Emellertid minns jag, att vi gingo ner i gruvan i ett gammalt mnörkt hål där den 90 meter djupa stegväggen var lodrätt fastgjord vid bergväggen. Det var inget vanligt schakt inbyggt med stegbroar, utan den ena stegen hängde vid den andra medelst kättningar, och på vissa ställen voro dessa kättingar fastbultade i bergväggen.

Att gå ner på stegar, som stå i lutning mot stegbroar på hvarje steglängd, är icke svårt, men att klättra ner på lodrätt hängande stegar är ganska "nervpirrande", åtminstone för sådana nybörjare som vi voro. Hade vi varit ett par tre stycken som gått ner, så hade det ändå varit lättare, ty då hade man i mörkret icke sett det oerhörda djupet under sig. Men nu voro vi 20 - 25 stycken, hvar och en bärande på en dinglande karbidlykta. Jag befann mig bland de översta, sista i den långa raden och såg därför ett långt ljuståg av lampor, som markerade det stora djupet... Hvem som gick närmast över mig har jag för länge sedan glömt, men att det var tre stycken ovanför mig på stegarna, det minns jag.

Då vi kommit ner ett godt stycke i det kolmörka gruvhålet - schakt kunde man som jag förut sagt icke kalla det, utan "sänkning" och jag såg det oändliga pärlbandet av minst tjugo ljuspunkter under mig, dinglande fram och tillbaka, så trampade den som kom närmast över mig med sina grovbottnade gruvkängor på mina fingrar, så att de nära nog krossades och jag höll på att släppa taget om stegpinnarna. Det kändes inget vidare, det kan jag godt förklara, och situationen kändes icke ljuvligare vid tanken på det otäcka djupet under oss.

Jag skrek till och ville försöka komma upp på en stegbro, som vi nyss passerat, för att ta igen mig litet, men de övervarande bara stampade på och bad mig "dra åt helvete". De hade icke fattat att jag blivit trampad på fingrarna och inte kunde hålla mig fast i stegen. Till sist lyckades jag emellertid få dem att förstå situationen, och de lämnade mig plats att klättra upp till den där stegbron, där det fanns en stor järnring fastsatt i bergväggen. Där hängde jag en god stund i ena armvecket, medan mina sönderklämda fingrar fingo ta igen sig litet. Dessutom hade jag skaffat mig en stålhake fastsittande vid mitt starka läderbälte om livet (på min Faders råd - han hade ju klättrat mycket i gruvor), och med denna säkerhetshake inträdd i en kätting, hängde jag någorlunda räddad för ögonblicket. Men tänk om jag fått svindel!...

Jag slapp gå upp samma stegväg, jag forslades upp i en gruvtunna. Gruvhiss fanns ej.
Och det hela gick ju bra. Men det hade kunnat gå illa.

Lillerud 14/1 1953. Gösta Heijkorn