Anna Andersdotter

Jag står här ensam med skammen.
Jag erkänner - jag födde mitt barn i lönn, och dödade det efteråt.
Vad skulle jag ha gjort?
Vem hade tagit hand om oss?
Folk vände sig bort när jag kom.
Mitt husbondfolk körde ut mig då de märkte hur det var ställt.
Min mor var gammal och fattig, och vi kunde inte ligga henne till last.
Och förresten drabbade skammen henne också, och det hade hon aldrig orkat leva med.

Men han, min husbonde - som ställde mig på det viset - går fri.
På honom faller ingen skam.
Han, som kom till mig i mörkret - med hårda händer och kalla ögon.
Han, som våldförde sig på mig, nyttjade mig som ett djur.
Ingenstans gick jag säker.

Hans hustru var sjuk och sängliggande, men den dag hon märkte hur det var fatt, fick jag gå.
Misstänkte hon någon gång sin egen man?
Var det därför hennes vrede var så stark?
Jag kommer aldrig att få veta.
Skammen var min - bara min.

Jag gömde mig hos min mor.
När min stund nalkades, gick jag ensam ut i skogen.
Där födde jag min dotter.
Jag kvävde henne med mina egna händer och sänkte henne i kärret.
Av kärlek till henne dödade jag henne, för att hon skulle slippa dela min skam.

Min husbonde vittnade mot mig och nekade till allt.
Vem skulle lyssna på mej?

Nu står jag här, och folkets hat slår emot mig.
Herrarna har dömt mig.
Har Gud också dömt mig?
Eller har han sett allt som hänt och förlåter mig?

Jag ska brinna.
Jag ska renas i eld.

Lill-Anna, jag kommer snart!

Anna Andersdotter dömdes enligt lag till döden för barnamord.
Den 15 mars 1762 halshöggs hon och brändes sedan på bål på Galgberget i Foss, Munkedal.

I maj 2011 gjordes en arkeologisk undersökning av Galgberget. I anslutning till en stenpackning hittades en ganska stor mängd brända ben av människa...