Nu öppnar nattglim sin krona
i åkrarnas yviga korn,
och älgtjuren söker den hona
han vann med sitt stridbara horn,
nu teckna slåtterblomma
och glimtande ögontröst
den skymningsväg jag vill komma
som förr till min älskades bröst.
Högt ropar knarren, min sträva
men eldiga näktergal,
och månjungfrun tömmer sin stäva
i purpurn från dagens pokal.
Jag stiger mot vreten, som rundar
behagligt sin slumrande barm.
Då kommer ur dalar och lundar
min älskade lidelsevarm.
På hösläden lägret jag reder
av jungfru Marie halm.
Där vill jag hos dig sjunka neder
i hässjornas ångande kvalm -
en jordson, stark och härdig
fast ljuvligt berusad och matt,
din rika kärlek värdig,
mörkögda augustinatt.
5 kommentarer:
Det var mycket nära att även jag klämt in den här i mitt augustiinlägg igår. Nu ser jag ju att det var tur att jag inte gjorde det... :)
Bra att du sparade något åt mej.
Tänkte på den när jag gick in från stallet i går kväll.
Nu blir kvällarna mörka och långa...
Och när du säger så, så kommer jag att tänka på Höstvisa av Tove Jansson.
Sökte just den dikten och kom hit till dig, så kan det gå till på internet. Trevligt!
Vad har du för hästar? Fång... ett gissel!
Skogsfrua: Ja, så det kan bli! Kul att du hittade hit! Jo, nog är fång ett elände. Har haft hästar i många år, men varit förskonad hittills, men nu står jag med TVÅ fånghästar (dom gick på MAGERT bete och fick mest hö). Har haft fjordhästar i många år, men har nu en renrasig shetland och ett shetlandsruss...
Skicka en kommentar