Väntan

De hade hyrt cyklar i Avignon och trampat för egen maskin den sista biten. Sent på eftermiddagen hade de kommit fram och haft gott om tid att slå läger. Det tog inte lång tid för dem numera, de hade varit ute länge, och de visste båda vad de hade att göra.

Ingen av dem hade haft en tanke på att det kanske var förbjudet att tälta ute i reservatet. Men nu stod det lilla röda tältet där och glödde i aftonsolen, och om någon kom för att protestera fick de väl alltid skylla på att de inte kunde språket.

De hade ätit och faktiskt också plockat undan efter måltiden, och nu hade de inget annat att göra än att vänta. De hade tänt sina pipor, mest för sällskaps skull, men också för att hjälpa till att hålla de envisa myggorna på avstånd.

De pratade inte så mycket där de satt. Dels var de trötta efter cykelturen, och kanske också lite dästa efter maten. Kanske var det också så att tystnaden och stillheten runt omkring dem påverkade dem. Inget trafikbuller, inga röster bröt stämningen. Det enda ljud som hördes var det avlägsna mumlet från havet.
Men framför allt var de uppfyllda av sin väntan. De hade varit på väg länge, och nu var de äntligen framme vid målet.

Kvällssolen speglade sig i vattensamlingarna i marsklandet runt omkring dem. Det kunde inte dröja länge nu.

Så med ens kommer de.
På låg höjd flyger de in från havet och solnedgången. Några enstaka först, sedan allt fler. I flockar på 30. 40, ja 50 stycken seglar de in, fäller ihop vingarna och går ner för att söka nattvila på de sanka ängarna.

Det är detta de två camparna väntat på. Det är för detta de kommit den långa vägen från Sverige, ända hit till Camargue i södra Frankrike. Allt planerande under långa vinterkvällar hemma i Stockholm, den långa resan på tummen ner genom Europa har nu nått sin fullbordan.

Omgivna av hundratals, ja tusentals flamingos sitter de andäktigt tysta. Upplevelsen är så stark att den nästan tar andan ur dem, och för ett ögonblick glömmer de till och med sina kameror.

Snart, snart ska de plocka fram kamerorna och ta alla de bilder de drömt om under sina förberedelser. Men de vet nu, att inga bilder i världen kan göra rättvisa åt det de just nu upplever.