Sagan om ölvarnas tillblivelse

För länge sedan hände det sig att alverna ibland gav sig av på vandring från sina hemtrakter. Vid ett tillfälle råkade de komma långt in på trollens område. Många alver föll i striden som följde. Några kom undan, åter några tillfångatogs av trollen och fördes in i berget.

Alverna blev nu trollens slavar. De behandlades i stort sett väl av trollen, men de frihetsälskande alverna hade svårt att anpassa sig till sitt nya liv. De längtade efter de ljusa lövskogarna och de öppna vidderna där de var vana att leva och att ströva vida omkring. Men varje dag låstes de in av trollen för att de inte skulle kunna fly. De diktade sånger om sitt fria liv för att aldrig glömma, men deras gamla liv blev alltmera som en vacker dröm.

Åren gick. Så småningom hände sig att några av trollen tog till sig alvernas kvinnor och fick barn med dem. Trollen släppte något på den hårda bevakningen. Ibland fick någon av alverna följa med trollen ut på plundringståg eller jakt på nätterna. Alvernas hopp började stiga. Kanske skulle de någon dag lyckas fly. I hemlighet smidde alverna sina flyktplaner. Men vad skulle de göra med de barn som avlats av trollen? Dessa barn var nu ganska många. De var längre och mer smallemmade än trollen, men hade trollens grova anletsdrag och grönaktiga hy. Och så hade de svans. Kanske vore det bäst om de lämnades kvar hos trollen.

Men nej, barnen var en del av dem och hade vuxit upp tillsammans med de alvbarn som fötts under åren i fångenskap. Alla var rörande överens - ölvarna - som de kallades, skulle med.

Så en dag skedde undret. Trollen glömde låsa in alverna när de gick till vila. Medan trollen sov samlade de ihop sina tillhörigheter och med ölvarna i följe smög de sig ut ur berget.

Ute var det bländande ljust. Deras ögon hade vant sig vid mörkret under så många år att de hade svårt att se. Ölvarna och alvbarnen, som aldrig sett solen, gnällde och kinkade. Den gjorde ont i deras ögon och brände deras skinn. Men alvernas värsta farhågor - att ölvarna skulle spricka i solen, precis som trollen - slog inte in.

Långt och länge vandrade alver och ölvar, bort från trollens marker, tills de nådda alvernas ljusa skogar och vidsträckta slätter.

När de växte upp höll sig ölvarna alltmer för sig själva. De blev inte illa behandlade av alverna, de var ju deras barn, men de lärde sig aldrig riktigt tåla solen lika bra som alverna. De höll gärna till inne i skogens skuggor, och älskade skymningen över allt annat.

Så drog sig ölvarna in i de djupa skogarna där de bosatte sig under rotvältor och stora flyttblock. De befolkade de djupa ödemarkerna där de jagade och fiskade. Älgen och björnen och vargen blev deras trogna följeslagare. Alltmer sällan syntes de till. Bara en gång om året samlades alver och ölvar. Under några månljusa, stjärnklara nätter samlades i skogsbrynet för att festa och leka tillsammans. Då firade de minnet av flykten från trollen.