Spåret

Jag har gått en lång väg
genom minnenas land.

Som ett översnöat klippblock
ligger den lilla stugan där som förr
mellan trädens vita kåpor.
De runda hålen, som kvistvedsbrasan tinat
i de lappade fönsterrutornas skimrande frost,
stirrar som svarta vildfågelsögon
ut i julaftonskymningens bleka ro.
Snön är skottad högt upp på väggarna
för kylans skull, och från den söndervittrade skorstenen
stiger röken lodrät
mot en ärggrön himmel.

Från den isiga tramphällen
där snöskoveln ännu står lutad,
leder ett spår in mellan stammarnas galler.
Det är spåret efter mor,
som nyss hämtat in det lilla julträdet
åt sin väntande son.
Blåa skuggor gömma sig i fjäten -
det är som stod de bräddfulla av blå lycka.

Kväll. Rungande köldskott.
Som en vit fågel glider mors hand mellan kvistarna
när hon tänder den ännu våta granen,
de blåa ådrorna spelar under huden.
Å... Fönstrens isblommor, väggarnas tidningstapeter
med de upp- och nedvända bilderna, annonserna -
allt blir så förunderligt.
Dörrens rimmade spikhuvuden glimmar som stjärnor.
Som stjärnor glimmar ock Månskattens ögon,
där han med rumpan i vädret
tassar mellan mor och mig,
storligen förundrande sig över'att det med ens kunde bli så ljust
i ett så armt och fattigt hus:
att hans kopp i kväll är så bräddande full...

Medan granen brinner sätter sig mor vid bordet
och sjunger ur en nött gammal sångbok:
Allt av nåd.
Hennes andedräkt står som en vit sky utåt rummet.

När kvällen är över och vår stuga
ligger där som ett mörkt klippblock
under midnattsstjärnorna
och jag somnat med det lilla paketets innehåll -
trähästen, som mor täljt åt mig -
på min arm;
då drömmer jag om en vit fågel som flaxar
mellan gröna träd i ett stort äventyrsland -
då drömmer jag om ett spår av en lappad smorläderssko,
som leder in mellan frostvita stammar i köldens land.

Ännu i drömmen står det bräddfullt
av hisnande blå lycka.

Men allt är så länge, länge sen.
Mors hand är för längesedan multnad,
och hennes sko sätter inga spår mer
i vit snö.