Att man aldrig lär sig!
Varje år säger man till sig själv - det här var sista gången, nu ställer jag inte upp längre.
För att nästa år försätta sig i precis samma situation.
Att det alltid ska vara så kort tid!
Varje år likadant.
Den stora dagen närmar sig och man inser plötsligt att man aldrig kommer att bli klar i tid.
Nervositeten griper omkring sig.
Alla nerver ligger utanpå.
Alla är irriterade, och stubinen är mycket kort.
Det behövs inte mycket för att någon ska brusa upp, och så blir någon sårad och sedan är karusellen i full gång.
Men obevekligen blir det premiär.
En märklig dag är det, premiären.
Repetitionerna har varit alldeles för få, för korta, för intensiva.
Vädret har varit alldeles för regning - när det nu inte har varit alldeles för varmt.
Folk har varit alldeles för dåliga på att ställa upp, har kommit alldeles för sent - om de nu har kommit alls.
Kostymerna har inte passat och sminket har inte hållit tiderna.
Och manuset ska vi bara inte tala om.
Replikerna sitter inte och rollerna passar inte.
Inte är det några biljetter sålda heller.
Men så!
Break a leg!
Och så rullar allt igång.
Plötsligt står man där.
Man har intagit scenen och man inser äntligen vad det är man slitit för.
Efteråt är alla trötta, men lyckliga.
Vilket gäng vi är i alla fall!
Vilka vänner man har!
