Morfars memoarer

Det här med morfars memoarer har blivit så stort, så min syster och jag har beslutat att familjen Heijkorn ska få en alldeles egen blogg.

Bloggen finns nu, och du når den via adressen http://heijkorn.blogspot.com/

Alla länkar i inlägget nedan går till den nya bloggen.

På Fjällgatan

Morfar skrev memoarer. Dels gjorde han samtida anteckningar från sina resor och vandringar, dels satt han på gamla dar, i början av 50-talet, och såg tillbaka, bland annat på sin barndom.

På Fjällgatan
Om utsikten över Stockholms Ström, gamla kåkar på Söder, positivhalare och trevliga raviner.

Upptäcktsfärder
Om Barnängen, Nackanäs och Stockholms vildmarker.

Dihlströmmarna
Om filantropiska inrättningar, makadam, trashanksgubbar, trångboddhet och 150 omgångar våta paltor.

Francesca och Tusenkonstnären
Om svartmuskiga sprattelgubbar, gatumusikanter och lazzaronernas soliga land.

Båtarna vid Stadsgården
Om stenkolsrök, fullriggarbesök, nedisad rigg och Finnboda slip.

Promenader i staden
Om Blinde gubben, norsfiskare med håvar, hängpilar på Helgeandsholmen och Farbror Bouvin på slottet.

Södra varvet och Beckholmen
Om modellbåten och övermaskinist Fagerberg, skärgårdsbåtar i vinterkvarter, Beckholmens torrdockor och klutar på tork.

Djurgården
Om tingeltangelnöjen, båtliv på Värtan, roddarmadammer, utsikten från Blockhusudden och Mors 90-årsdag.

Men låtom oss återvända till 1800-talets Fjällgata
Om Albert Engström och Bobbans broders sonsöner, SkREbbaREn i Renstiernasbacken, skrapnos och gasljus.

Stadsgården och Söderbergs trappor
Om att åka vändskiva, hamnsjåarnas kallbadhus, spigg med kork, stora träd och härlig grönska.

Grevinnan i förgyllda hönsburen
Om Dukkedurram, gumman med karamellståndet, kåkarna på Fjällgatan, skrikblåsor och italienare.

Palatset på Fjällgatan
Om Sophie Adlersparre i det höga, smala huset, murgrönsomslingrade fönster och Selma Lagerlöf.

Högbergsgatan och Häckelfjällsgränd
Om Richard Isberg, Katarina bergsgränd och hur Häckelfjällsgränd blev återvändsgata.

Om minnen
Om livsåskådningar, dåligt komihåg, Anna i mjölkaffären, hur jag hamnade i elementarskola för flickor och kryssaren Baltimore.

Skrivarstuga

Våra skrivarstugor brukar gå till på följande sätt:
Vi är en grupp på ca 5 - 10 personer som träffas och skriver tillsammans. En av oss brukar bestämma ett ämne som vi får reda på när vi kommer dit. Nästa sak som händer är att ett väldigt stönande och suckande bryter ut - fy så svårt - det kan jag aldrig skriva om.
Det konstiga är att alla lyckas åstadkomma något i alla fall. Inga litterära mästerverk kanske - men ändå - det går!

Vad gör man t ex när man kommer och får ordet TRAPPA kastat i ansiktet.
Tja, så här kanske:

Längst ner i trappan, närmast källardörren hade han funnit ett krypin, där han kunde sova om nätterna. Dit smög han varje kväll, sedan husets alla hyresgäster dragit sig tillbaka bakom sina stängda dörrar.

Det hade varit hans hem de senaste veckorna. Han var medveten om att han närsomhelst kunde bli upptäckt och utkörd, eller, kanske ännu värre, bli anmäld för polisen och gripen.

De sista åren var trappuppgångar det enda han sett av stadens hus. Han hade glömt hur det var att ha en bostad.

Men stadens trappor kände han väl. Han visste precis vart han kunde ta vägen, och den trappa han just nu bebodde var en av de bättre. Men han visste också att han aldrig kunde stanna någon längre tid någonstans. Förr eller senare skulle han bli upptäckt, och han brukade alltid försöka flytta dessförinnan.

Det blev en vana att leva på det viset också, och han förstod att han skulle få svårt att anpassa sig sig den dag det inte längre gick att hitta någon trappa att bo i.

Men nu närmade sig vintern, och ibland kunde han nästan längta efter att han skulle åka fast. Det var en ny känsla för honom. Kanske höll han på att bli för gammal för det här livet. Kanske skulle detta bli hans sista trappa.

Ett vådligt äventyr

På våra bergskoleresor 1903 hade vi kommit till Norberg. Norberg var ju på denna tid ett av våra viktigaste gruvdistrikt och där var ju naturligtvis synnerligen mycket att se, åtminstone ifråga om gruvgeologi och olika malmtyper, däremot kanske inte så mycket ifråga om maskinella anordningar.
...
Det "vådliga äventyr" som jag här tänkte tala om utspelades emellertid i den gamla Mossgruvan, som då ännu bröts. Hvar och en som nu för tiden besöker Norberg, söker sig väl upp till den gamla Mossgruveparken, som ger en oerhördt förtätad stämning av gammal bergslag och forna tiders gruvbrytning

Naturen har numera med riklig vegetation läkt såren efter den gamla gruvbrytningen, så att där är verkligt "naturskönt", åtminstone för en så gammal bergslagsälskare som jag. Hela Mossgruveparken är ju full av gamla vattenfyllda gruvor. Jag har väl inga synminnen kvar utav, hvar precis den då bearbetade gruvan låg. Emellertid minns jag, att vi gingo ner i gruvan i ett gammalt mnörkt hål där den 90 meter djupa stegväggen var lodrätt fastgjord vid bergväggen. Det var inget vanligt schakt inbyggt med stegbroar, utan den ena stegen hängde vid den andra medelst kättningar, och på vissa ställen voro dessa kättingar fastbultade i bergväggen.

Att gå ner på stegar, som stå i lutning mot stegbroar på hvarje steglängd, är icke svårt, men att klättra ner på lodrätt hängande stegar är ganska "nervpirrande", åtminstone för sådana nybörjare som vi voro. Hade vi varit ett par tre stycken som gått ner, så hade det ändå varit lättare, ty då hade man i mörkret icke sett det oerhörda djupet under sig. Men nu voro vi 20 - 25 stycken, hvar och en bärande på en dinglande karbidlykta. Jag befann mig bland de översta, sista i den långa raden och såg därför ett långt ljuståg av lampor, som markerade det stora djupet... Hvem som gick närmast över mig har jag för länge sedan glömt, men att det var tre stycken ovanför mig på stegarna, det minns jag.

Då vi kommit ner ett godt stycke i det kolmörka gruvhålet - schakt kunde man som jag förut sagt icke kalla det, utan "sänkning" och jag såg det oändliga pärlbandet av minst tjugo ljuspunkter under mig, dinglande fram och tillbaka, så trampade den som kom närmast över mig med sina grovbottnade gruvkängor på mina fingrar, så att de nära nog krossades och jag höll på att släppa taget om stegpinnarna. Det kändes inget vidare, det kan jag godt förklara, och situationen kändes icke ljuvligare vid tanken på det otäcka djupet under oss.

Jag skrek till och ville försöka komma upp på en stegbro, som vi nyss passerat, för att ta igen mig litet, men de övervarande bara stampade på och bad mig "dra åt helvete". De hade icke fattat att jag blivit trampad på fingrarna och inte kunde hålla mig fast i stegen. Till sist lyckades jag emellertid få dem att förstå situationen, och de lämnade mig plats att klättra upp till den där stegbron, där det fanns en stor järnring fastsatt i bergväggen. Där hängde jag en god stund i ena armvecket, medan mina sönderklämda fingrar fingo ta igen sig litet. Dessutom hade jag skaffat mig en stålhake fastsittande vid mitt starka läderbälte om livet (på min Faders råd - han hade ju klättrat mycket i gruvor), och med denna säkerhetshake inträdd i en kätting, hängde jag någorlunda räddad för ögonblicket. Men tänk om jag fått svindel!...

Jag slapp gå upp samma stegväg, jag forslades upp i en gruvtunna. Gruvhiss fanns ej.
Och det hela gick ju bra. Men det hade kunnat gå illa.

Lillerud 14/1 1953. Gösta Heijkorn

Tid

Varför ska jag passa tiden -
när tiden inte passar mej?

Om tid existerar -
vad är då otid?

Tiden - en parentes.
På båda sidor evighet

Tiden accelererar
på sin väg mot yttre rymden

Varsamt

Varsamt
kupar jag handen
kring min nyfödda dotters hjässa.
I hennes ögon
som möter mina utan att blinka
växer stjärnornas ljus.


Grattis på 20-års-dagen!!!

Lönnen

Lönnen glöder
som ett utropstecken
mot barrskogshorisontens
svarta tankstreck.

Sagan om ölvarnas tillblivelse

För länge sedan hände det sig att alverna ibland gav sig av på vandring från sina hemtrakter. Vid ett tillfälle råkade de komma långt in på trollens område. Många alver föll i striden som följde. Några kom undan, åter några tillfångatogs av trollen och fördes in i berget.

Alverna blev nu trollens slavar. De behandlades i stort sett väl av trollen, men de frihetsälskande alverna hade svårt att anpassa sig till sitt nya liv. De längtade efter de ljusa lövskogarna och de öppna vidderna där de var vana att leva och att ströva vida omkring. Men varje dag låstes de in av trollen för att de inte skulle kunna fly. De diktade sånger om sitt fria liv för att aldrig glömma, men deras gamla liv blev alltmera som en vacker dröm.

Åren gick. Så småningom hände sig att några av trollen tog till sig alvernas kvinnor och fick barn med dem. Trollen släppte något på den hårda bevakningen. Ibland fick någon av alverna följa med trollen ut på plundringståg eller jakt på nätterna. Alvernas hopp började stiga. Kanske skulle de någon dag lyckas fly. I hemlighet smidde alverna sina flyktplaner. Men vad skulle de göra med de barn som avlats av trollen? Dessa barn var nu ganska många. De var längre och mer smallemmade än trollen, men hade trollens grova anletsdrag och grönaktiga hy. Och så hade de svans. Kanske vore det bäst om de lämnades kvar hos trollen.

Men nej, barnen var en del av dem och hade vuxit upp tillsammans med de alvbarn som fötts under åren i fångenskap. Alla var rörande överens - ölvarna - som de kallades, skulle med.

Så en dag skedde undret. Trollen glömde låsa in alverna när de gick till vila. Medan trollen sov samlade de ihop sina tillhörigheter och med ölvarna i följe smög de sig ut ur berget.

Ute var det bländande ljust. Deras ögon hade vant sig vid mörkret under så många år att de hade svårt att se. Ölvarna och alvbarnen, som aldrig sett solen, gnällde och kinkade. Den gjorde ont i deras ögon och brände deras skinn. Men alvernas värsta farhågor - att ölvarna skulle spricka i solen, precis som trollen - slog inte in.

Långt och länge vandrade alver och ölvar, bort från trollens marker, tills de nådda alvernas ljusa skogar och vidsträckta slätter.

När de växte upp höll sig ölvarna alltmer för sig själva. De blev inte illa behandlade av alverna, de var ju deras barn, men de lärde sig aldrig riktigt tåla solen lika bra som alverna. De höll gärna till inne i skogens skuggor, och älskade skymningen över allt annat.

Så drog sig ölvarna in i de djupa skogarna där de bosatte sig under rotvältor och stora flyttblock. De befolkade de djupa ödemarkerna där de jagade och fiskade. Älgen och björnen och vargen blev deras trogna följeslagare. Alltmer sällan syntes de till. Bara en gång om året samlades alver och ölvar. Under några månljusa, stjärnklara nätter samlades i skogsbrynet för att festa och leka tillsammans. Då firade de minnet av flykten från trollen.

Ett steg i taget

Ett steg i taget
vill jag vandra mot ljuset
vilsen i mörkret

Ett steg i taget.
Vägen som bär mot ljuset
ska jag nå till sist.

Ett steg i taget
mot ljuset - mot bergets topp.
Snart är jag framme.

Ett steg i taget
tills jag funnit min vila.
Målet är nära.

Ett steg i taget -
jag är där, jag är hemma.
Ett steg, ett enda

Fragment av en sommar

Hon hade alltid lett lite överlägset åt alla äldre som berättat om sin barndoms somrar, då när solen alltid lyst hela sommaren, möjligen avbruten av någon uppfriskande regnskur, då hettan varit alltför intensiv. Nog kunde hon för sin del minnas somrar när regnet skvalade ner, veckor i sträck, för att inte tala om de fruktansvärda åskväder som rullat fram över sjön, då hon suttit hopkurad på sin säng och darrat av rädsla.

Men nu, då hon själv blivit äldre, satt hon gärna och drömde sig tillbaka till sin egen barndom och till somrarna på landet.

Somrar då solen alltid lyste.

Hon mindes sina somrar som gulnade fotografier i ett gammalt album, som ögonblick som för alltid fanns kvar på hennes näthinna. Allt oftare satt hon och bläddrade i sitt minnes fotoalbum, dröjde vid än den ena, än den andra bilden. Bilderna blev som fragment av en enda sommar, en sommar då allting hände.

Så fort skolan slutade på somrarna packade hela familjen in sig i bilen och reste till landet. Resan hade egentligen inte tagit mer än fyra timmar, men för henne, som då var ett barn, hade den verkat oändlig.

De rastade alltid halvvägs.

De hade ett par ställen att välja på, men oftast stannade de till vid den gamla järnvägsstationen där inga tåg längre stannade. Stationshuset låg där övergivet, med blinda fönsterrutor, och ogräset intog för varje år alltmer av den öde perrongen.

Ibland passerade ett tåg i hög fart, och de satt där och lyssnade till ljudet av det försvunnit i fjärran.

De brukade komma fram sent på eftermiddagen, slå upp alla fönster och dörrar och vädra ut vinterluften och tända i den öppna spisen. Täcken och kuddar bars ut på verandan för att fyllas med ljus och luft. Ändå fanns den kvar där nästan hela sommaren, den där speciella stuglukten som hon alltid förknippade med sommarlov.

Någon elektricitet hade de inte, så att lyssna på radio på kvällarna var uteslutet, men hennes pappa brukade läsa högt. Då låg hon i den gamla kökssoffan och tittade in i elden. Ljudet av hennes fars röst och glöderna i elden följde henne in i drömmarna.

Hon hade egentligen inga kamrater ute på landet, men hon kunde inte minnas att hon någonsin saknat det. Det fanns så mycket att göra. så många saker att upptäcka på nytt efter vintern, att hon inte hade tid att känna sig ensam.

På morgnarna smög hon ofta ut innan någon annan hade vaknat och tassade barfota den barrtäckta stigen ner till bryggan. Där satt hon sen och fantiserade och plaskade med fötterna i vattnet tills hungern väckte henne ur drömmerierna, eller tills någon ropade på henne.

Hon mindes det som det vore igår, hur de hjälpte grannen att köra hö. Han körde med häst, och doften av nyslaget hö och varm häst - kunde det bli mera sommar! Eller smaken av kallt vatten ur bleckflaskan som de ställde ner i diket när de kom på morgnarna. Där höll den sig sval hela dagen, och de gick alla dit och drack direkt ur locket när de arbetat sig varma och törstiga. Ingen dryck kunde ha smakat bättre, särskilt inte när man plockade en handfull solvarma smultron och åt till.

När höet torkat och skulle köras in hivade hennes pappa henne på starka armar högst upp i lasset, och där satt hon sedan i skäckblandad förtjusning och tittade ner på den breda hästryggen långt under sig.

Sedan gick de hem i sommarkvällen, när solen stod lågt och kastade sneda strålar mellan stammarna. När de närmade sig den förfallna ödegården brukade hon alltid smyga sin hand i pappas, det vilade alltid en kuslig stämning kring de gamla husen, även då solen stod som högst. Så sprang hon naken ner till sjön för att tvätta av sig svett och hödamm före kvällsmaten.

Ibland på kvällarna rodde de ut på sjön för att lägga nät. Då kunde hon få ro, och hon koncentrerade sig på att ro lugnt och rakt för att inte trassla till näten. Efteråt rodde de alltid en bit längs stranden i skymningen.

Skymningsljuset var blått, och granskogen stod svart, ända ner till vattenbrynet. Bara här och där var skogen uthuggen, och utsikten var fri upp mot bygden. Däruppe kunde man se ljuset glimma i fönstren, men nere på sjön djupnade skymningen alltmera. När de kom hem och förtöjde vid bryggan var det nästan mörkt. Så mörkt det nu kan bli om sommarnätterna.

Snart låg hon i sin kökssoffa och tittade in i elden och gled allt längre in i sömnen.

I morgon väntade en ny dag, med nya äventyr.

I solskenet.

Värdshus förbi

I begynnelsen var stigen.

Den smög längs bergets fot, krökte sig runt nedfallna stenblock och kring kullfallna träd. Den vindlade genom trånga pass och längs svindlande stup.

Då var bygden ännu vildmark och stigen hade trampats upp av de djur som hade ly och skyle i bergets grottor och i den täta skogen.

Småningom följde jägaren i djurens spår. Han kände stigens vindlingar lika väl som djurens betesplatser och gömslen. Men ännu var människan bara en besökare, en tillfällig gäst, som flyttade sina bopålar efter årstiden och djurens vandringar.

Långsamt blev människan bofast.

Hon byggde sig hus och började odla marken. I stället för att följa djuren på deras vandringar, tämjde hon dem och tog dem i sin tjänst. I gengäld gav hon dem skydd mot kyla och rovdjur.

Längs stigen växte fram små åkertegar och svedjeland. Vildmarken förvandlades alltmer.
Men odlaren/jägaren följde fortfarande den stig som djuren trampat upp. Sakta förvandlades också stigen.

Människorna trampade stigen bredare, de röjde den också där den gick fram. Den väjde inte längre för ett kullfallet träd. Stigen anpassade sig till människorna, men den hade ännu inte blivit väg.

Och vildmarken förvandlades långsamt till bygd.
Människorna tog marken i anspråk, men stigen förändrades inte märkbart.

När hjuldonen kom blev oxen och hästen dragare.
Det ställde större krav på stigen.
Den breddades och jämnades.
Stigen upphöjdes till väg.

*

Så ligger vägen där, i sommarsol och vintersnö.

På hans rygg för människorna sina skördar till kvarnen, till kyrkan bärs de nyfödda för att döpas; de döda bärs till kyrkogården för att aldrig mera återvända.

Och vägen bär dem alla. Långsamt och stadigt ringlar han fram utefter bergssidan, på dalbottnen ligger de åkerjord som för människan är så värdefull, den kan inte vägen ta i anspråk.

Vägen smyger runt husknutarna, letar sig in på gårdsplanerna, stannar upp, tittar till sina människor.

När världen växer får vägen en ny uppgift. Den bär människorna allt längre, bort från bygden, ut i äventyret.

Men vägen leder också hem igen.

*

Men nya tider kommer. Den gamla vägen räcker inte till.

Rakt genom bygden kommer han, den nya vägen. Med schaktmaskin och dynamit skapas han, och ingen hänsyn tar han till vad som råkar vara i vägen.

Den gamla vägen ser med sorg vad som händer. Vad blir det av människorna där du drar fram, frågar han den nya vägen.

Människorna! fnyser den nya vägen. Vem bryr sig? Jag har varken tid eller råd att syssla med sådant pjoskande. Är det så att någon råkar komma i vägen får han skylla sig själv om han inte hinner undan.

Men är du då inte till för människans skull, undrar den gamla vägen.

Människor och människor, svarar den nya vägen. Det är tiden som är viktigast. Effektiviteten. Att komma någonstans. Jag far värdshus förbi. Stannar man upp är man borta. Ute. Men det kan väl en sådan som du inte fatta. Och den nya vägen vänder ryggen till och ilar vidare, som ett sår genom landskapet.

Den gamla vägen suckar.

Nej, tänker han. Han har alldeles rätt. Jag kan inte förstå det här. Men en sak förstår jag, och det är att egentligen handlar inte det här om honom eller mig. Vad han än säger handlar det om människorna. Om vilken värld människorna väljer att leva i.

Jag fanns här före människan, och kanske kommer jag att finnas här efter människan också. När effektiviteten har dödat henne. Men. tänker han, kanske kommer det alltid att finnas människor som inte mäter livet i effektivitet.

Som är lika borta som jag är.

Kanske blir det de som blir kvar till slut.

Spår av ristningar - Lökeberg

Hällen ligger alldeles i åkerkanten, och nu, framemot skymningen står granskogen svart i bakgrunden. Det regnar lite lätt, men trots det, och trots att det är närmare en kilometer att gå genom skogen, har ett hundratal personer samlats.

Ristningarna får liv i facklornas fladdrande sken. Skeppen seglar vidare på sin 3000-åriga resa ut i evigheten. En flöjt tonar ut i stillheten och ett rådjur skäller hest till svar från skogsbrynet.. Ur dunklet lösgör sig en kvinnogestalt. Hon dansar barfota på den regnvåta hällen.

Finns hon där på riktigt, eller är hon bara en illusion, framsprungen ur regnet och skuggan?
Har hon kanske stigit ur själva hällen, manad av flöjtspelarens toner och det fladdrande eldskenet?

När augustinattens mörker sänker sig över skogen tystnar musiken och danserskan faller ihop på hällen.

Stilla, förtrollade går vi genom skogen i sensommarnatten. Endast regnets prasslande i träden bryter tystnaden.

Yngst och minst och dummast – det är jag det

Mor och far började bli gamla när jag föddes, och mina bröder är så pass mycket äldre än jag. Dom har alltid hållit ihop. Alltid har jag hamnat på efterkälken. Och när jag var yngre gjorde det mig rasande.

Visst, dom ställde alltid upp för mej när jag blev mobbad av andra – om det var så att dom såg det. Samtidigt kunde dom själva hänsynslöst reta mej för precis samma saker – när ingen annan såg det.
Och de andra lärde sig snart att lämna mig ifred när mina bröder var i närheten - för att bli desto hänsynslösare när jag var ensam.

Mitt handikapp har gjort mej till en driftkucku i allas ögon.
Har man inte språket, då är man också dum och då har man heller inga känslor. Men känslorna finns där, och de gör så ont.

Det har som sagt gjort mej rasande och ledsen om vartannat, tills jag en dag, för att skydda mej själv, vände allting till min egen fördel, och blev en clown i andras ögon. Så skördade jag skratt – men hjärtat värkte.

Att saker och ting blev annorlunda till slut har jag till stor del den unga kvinnan som kom att bo hos oss ett slag, att tacka för.

Hon var hotad och illa utsatt, mycket värre än jag någonsin varit, och hon fick en fristad hos oss för ett kort tag. Då var våra föräldrar döda sedan länge, och hon fick vårt tomma hus att förvandlas till ett hem igen. Med henne kom ljuset och glädjen in i mitt liv.

Jag blev nog ganska förälskad i henne, inte minst därför att hon såg mej som den jag verkligen är. I hennes var jag inte en dum, handikappad stackare. Hon såg mej som en människa helt enkelt.

Och jag upptäckte att även jag har en gåva – jag kan lyssna. Och det var nog så att det var vad hon behövde just då – någon som kunde lyssna till hennes historia. Utan att avbryta och utan att komma med en massa – i och för sig välmenande – kommentarer.

Tyvärr var hon inte trygg hos oss heller, och hon var tvungen att lämna oss alldeles för snart.

Vi sörjde alla den dag hon lämnade oss, men genom henne hade jag blivit en hel människa, och mest av allt var jag nog ändå tacksam.

Efteråt har jag fått höra att allt har gått bra för henne. Jag vet att hon är trygg idag, och till och med lycklig. Det gör mej lycklig också.

Jag är äldre idag, och jag jobbar tillsammans med mina bröder i familjeföretaget. Det är fortfarande jag som familjens clown, men jag har funnit min plats på ett helt annat sätt.