Vadstena - nu och då

Fotot togs under vår semester i juli månad 2009.
Teckningen gjorde morfar vid ett besök i Vadstena sommaren 1901.
Vinkeln är inte densamma - men man ser i alla fall att båda bilderna föreställer Vadstena slott. På fotot kan man se att vallarna och de vita byggnaderna, de s k "fyrkanterna" är rekonstruerade - så såg slottet ut under 1500-talet-

VäderLEKsrapport

Noterat

Artikel i lokaltidningen efter gårdagens skyfall:

Skyfall orsakade kaos i trafiken.

Vid E6 i Höjd med B. stod vattnet 20 - 30 centimeter högt på det norrgående körfältet.
Trafiken flöt om än långsamt...

Morfar och Apollo, augusti 1901

Jag anlände till Ring vid tiotiden på kvällen. Det var ett strålande fint augustimånsken, och jag minns mycket väl, hur bedårande det var att skrida fram utmed månglittret i kanalen.

På ring var ingen hemma. Godsägaren och Fru C. voro bortresta; endast ett par söner - i min ålder - voro kvar hemma, men just då samma kväll hade de gått in till någon cirkus eller annat tingeltangel inne i Söderköping. Jungfrurna voro också där. Så "hytten var lukket". Endast ovanpå i den stora villan bodde en gammal fru med sin jungfru. De voro hemma, men jag annonserade inte min hemkomst för dem. Jag gick ut i trädgården och satte mig att vänta på pojkarna, som väl snart skulle komma hem. Det var en ljuvlig varm månskenskväll, månen kastade sitt flöde över en Apollo-staty, som stod på en piedestal midt i en blomsterrundel nere i trädgården. Vegetationen i trädgården och parken var yppig, luften var blomstertung av reseda och nattviol.

Då fick jag en plötslig idé! Hur skulle det vara, om jag agerade Apollo på piedestalen i månskenet just som pojkarna kom hem från staden? Mitt gästrum i en av flyglarna stod öppet. Jag var in och hämtade ut ett stort lakan och med det satt jag en liten stund på en soffa i trädgården och väntade. Så hörde jag pojkarnas röster på långt håll utmed kanalen. Jag hade en smula tid på mig. Jag lyfte fort ner Apollo och gömde honom i en buske, och själv
kartade jag efter något besvär upp på piedestalen, där jag raskt nog draperade lakanet kring min - ack så Apolloliknande - gestalt. Jag intog precis samma vackra attityd.

Då hände något oförutsedt. Flickan från den gamla griniga tanten som bodde ovanpå, kom med hastiga steg gångande ner genom trädgården och hon tog vägen alldeles förbi min tjusande uppenbarelse, där jag stod och spelade skön grekisk gud. Hon fann synen förmodligen inte alldeles överensstämmande med den hon var van vid, utan tittade upp mot uppenbarelsen på piedestalen. O himmel! Apollo rörde ju på sig, han tilltalade henne! (Jag fann mig föranledd att säga något för att lugna henne). Men det var för sent. Flickan trodde förmodligen, att det spökade, så hon vände ögonblickligen och sprang upp till sin matmor, som strax kom ner i trädgården samtidigt som de båda ungherrarna kom hem från staden. Stor tablå! Flickstackarn var skrämd och hysterisk och den gamla griniga gumman mycket arg. Så nog fick jag för mitt gästuppträdande i Rings trädgård den underbara månskenskvällen.

Semestern - Alvastra

Hit, "till de avlägsna folken i den nordliga köldens yttersta nejder", kom vid mitten av 1100-talet en skara munkar från det franska klostret Clairvaux, för att på inrådan av "den fromma drottningen av Sverige" grunda ett citercienserkloster.

Klostret byggdes av kalksten från Omberg, och uppfördes i den nya, gotiska stilen.

Alvastra var Sveriges största kloster och blomstrade i nära 400 år. Efter reformationen omvandlades klostret till kungsgård.

Ulf Gudmarsson, den heliga Birgittas make, ligger begravd i klosterkyrkan.

Semestern - Omberg

Omberg ligger vid Vätterns östra strand, och har vid "Hjässan" en högsta höjd av 262,8 m.ö.h. Berget är en s.k. horst som reste sig ur havet för ca 500 miljoner år sedan.

Berget är rikt skogbevuxet, mest barrskog, men också lövskog.

Boken har här sin nordligaste utbredning i östra Skandinavien.

På tal om stormen...

SÅNG TILL VÄSTANVINDEN

Åh, dansa sommarstorm, med djupa orglars brus,
och dansa hem till Lomalam och Stenbrobergets häll!
Smek barndomsdalen, starke vän, i julis heta ljus
när Mattas och Luossa färgas röda ikväll.

Du stora storm, du är min själ, och du är utan bo,
du sett för mycket för att vila mer.
Men hälsa allt som andas i tysta dalars ro
och säg mig alla under som där sker!

Ty när du kommer dansande, jag hör en gammal sång,
en psalm, ett skratt, en snyftning från myrarna och sjön.
Tag om och om refrängen, jag vill sitta natten lång
vid öppna dörrar stilla som i bön.

Din sång i natt är stoj och glam ur glädjedruckna hus
och låt av horn, fiol och flickors skratt.
Och det som ej har ord, det är förborgat i ditt sus
och sång som ej har toner har din natt!

O, västanstorm, en gång när jag är kvitt med vägen min
och stilla vid den mörka dörren står,
då skall du liksom be för mig när jag tyst går in
i det land dit sol och nätter icke når.