Natthalleluja

Min enda önskan var att så fort som möjligt komma i säng. Att ligga på hotell hade jag inte råd till och jag tror inte att vandrarhemmen ännu hade trädt i funktion här i landet. Såvidt jag nu minns, så vände jag mig till en polis på gatan och bad honom rekommendera något lämpligt rum för resande, något ställe där det var rent och snyggt och där man inte riskerade att råka illa ut. Och jag fick anvisning på ett sådant. Det var en trappa upp i ett stort hus, hos en vänlig tant, som nog gjorde hvad hon kunde.

Men det fanns ett stort aber. Frälsningsarmén hade sin lokal på nedre botten, och de energiska människorna hade natthalleluja. Om de hade börjat, då jag anlände dit, så hade allt varit godt och väl, ty då hade jag kunnat gå ut och leta reda på ännu en snäll polis och kanske fått något mera idylliskt. Men de började inte förrän jag hade lagt mig och möjligen också somnat. Och det blev ett mycket energiskt halleluja den kvällen. De stackars syndarna måtte ha varit mer än vanligt hårdfrälsta. Ty där sparades sannerligen inte på ljudeffekter, som ibland kom resårerna i min enkla turistsäng att ge resonans och deltaga i den allmänna frälsningsglädjen.

Det var ett stort instrumentuppbåd, både hornmusik och strängaspel och det skånska idiomet i de gälla flickrösterna blandade sig kraftigt däri. - De höllo på till bortåt 1-tiden på natten, och jag sov verkligen inte mycket den natten...

Det verkade som ett utstuderadt hån, när sedan den snälla tanten frågade mig på morgonen, om jag sovit godt vid den ljuvliga musiken. Hon menade det, ty hon var själv frälsningssoldat.

(Jag vill här inflicka, att jag ingenting har emot frälsningsarmén och dess verksamhet. Den gör säkert mycket godt, där den passar. Men för utpumpade cykelåkares nattsömn är den inte lämplig. Då bör det säkerligen vara minst två trossbottnar emellan).

Mera kommer snart på heijkorn.blogspot.com ...

Dialog

- Hej, hur mår du?

(magvärken!magvärken!magvärken!
sömnlösheten! sömnlösheten!sömnlösheten!
blåskatarren!blåskatarren!blåskatarren!
oförmågan!oförmågan!oförmågan!)

- Tack bra. Och du?

Inte ända fram - men nära...

Sonen har deltagit i kvalet till Skol-Sm i Rubiks kub.
Han nådde inte riktigt ända fram, men av 113 tävlande nådde han en hedrande 34:e plats, med en medeltid på 55 sekunder. Hans personbästa ligger dock på 41 sekunder!
Grattis och bättre lycka nästa gång!

Indignationsdikt

Har ni någon gång någon anförvant klämt i
LIESEGANG FANTIMAT 150?

Maskinen är avsedd för bildprojektion.
Men ständigt på nytt blir man tagen ur tron
att man med dess hjälp kan få se sina fotos.
Det säjs att vi skulle ha tingen emot oss.
Så är det med min projektionsapparat:
den verkar besatt av ett osläckligt hat.

Så här går det till:
Diapositivbilder i pappram insättas i ställ om 20 och 20.
Ett sådant ställ införes till ett visst läge i maskinen.
Med hjälp av en särskild arm av plast införes därefter en bild i taget mellan lampan och linsen.
Meningen är att därvid en starkt förstorad bild skall komma till synes på en vit skärm som man uppställt på lämpligt avstånd från maskinen.
Stället med bilder matas sedan fram en liten bit åt gången, när man drager ut plastarmen.
Därvid är avsikten att den bild man sett skall följa med tillbaka ut till sin plats i stället, och när man åter för in plastarmen skall nästa bild synas på den vita skärmen.

Den första av bilderna brukar gå bra,
och då blir vi stolta, min hustru och ja
att visa för några församlade vänner
en självtagen bild utav Rut, som vi känner.
Men drager man sedan i armen av plast
ja, då sitter pappramen ohjälpligt fast.
Då tar man nåt avlångt, förslagsvis en penna,
och försöker försiktigt att lirka med denna
för att peta ut lilla Rut, som vi sett.
Då sitter hon kvar, fast hon sätter sej snett.

Ja, då blir man sur, och så börjar man skaka
maskinen, så armen far fram och tillbaka.
Man ser på sin hustru och känner sej dum.
Det inklämda fotot rörs inte en tum.
Man rycker i armen och inför ett annat.
Det inklämda fotot blir kvar lik förbannat,
och eftersom inte det första kom ut,
så ser man en båt genom näsan på Rut.

Det är en hel del man fått se genom åren:
Min far i en gruppbild av unglottakåren.
Tant Annas rätt bleka och grånande färg
fördjupad av Korsikas blånande berg.
Och här ser vi farfar i trädgården kratta
i seglen på fjolårets Sandhamnsregatta.
Tre frälsningssoldater som spelar gitarr
med fingrarna kliar på svärfars cigarr.
Prins Bertil i vinterpäls känner med handen
på Ulla som solar sej naken i sanden.
Och värst utav allt: ett porträtt av mej själv
förstört av ett kraftverk i Kymmene älv!

Det är ingen bra apparat,
LIESEGANG FANTIMAT.

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ka visst gör det ont när knoppar brister
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar,
då när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

För 100 år sedan...

Att gräla är ohälsosamt.
En grälande människa mår aldrig bra. och hon kallas därför med rätta "grälsjuk". Det gör hennes kropp kantig, ansiktet förslappadt, ögonen insjunkna, hyn blir mörk och grof. Grälandet drager djupa linier i ansiktet, men de äro ej skönhetslinier, de riktas nedåt i stället för uppåt.
Det är en mycket ohälsosam sysselsättning att gräla. Det sätter kroppen i oordning lika visst som malarisk feber och gör körtlarna tröga i deras värksamhet, saliven tjock och seg, vid stor ilska till och med fradgande, och förvandlar lefverns afsöndringar till gallstenar. Det förorsakar förstoppning och fyller systemet med giftiga syror.
Grälandet blir slutligen en vana, så fastrotad, så envis, så mäktig, att den uttömmer de fysiska krafterna och bedöfvar de intellektuella förmögenheterna. Likt en stor, väldig kräftväxt uppsuger den näring från hela kroppen och skadliggör offret för all värkligt hälsosam sysselsättning.

Nypremiär

Fyra timmar kvar till nypremiären på Gökboet.
Utan H. som ligger hemma med lunginflammation.
Vi får spela för honom i kväll - och hålla tummarna för S. som hoppar in.