På våra bergskoleresor 1903 hade vi kommit till Norberg. Norberg var ju på denna tid ett av våra viktigaste gruvdistrikt och där var ju naturligtvis synnerligen mycket att se, åtminstone ifråga om gruvgeologi och olika malmtyper, däremot kanske inte så mycket ifråga om maskinella anordningar.
...
Det "vådliga äventyr" som jag här tänkte tala om utspelades emellertid i den gamla Mossgruvan, som då ännu bröts. Hvar och en som nu för tiden besöker Norberg, söker sig väl upp till den gamla Mossgruveparken, som ger en oerhördt förtätad stämning av gammal bergslag och forna tiders gruvbrytning
Naturen har numera med riklig vegetation läkt såren efter den gamla gruvbrytningen, så att där är verkligt "naturskönt", åtminstone för en så gammal bergslagsälskare som jag. Hela Mossgruveparken är ju full av gamla vattenfyllda gruvor. Jag har väl inga synminnen kvar utav, hvar precis den då bearbetade gruvan låg. Emellertid minns jag, att vi gingo ner i gruvan i ett gammalt mnörkt hål där den 90 meter djupa stegväggen var lodrätt fastgjord vid bergväggen. Det var inget vanligt schakt inbyggt med stegbroar, utan den ena stegen hängde vid den andra medelst kättningar, och på vissa ställen voro dessa kättingar fastbultade i bergväggen.
Att gå ner på stegar, som stå i lutning mot stegbroar på hvarje steglängd, är icke svårt, men att klättra ner på lodrätt hängande stegar är ganska "nervpirrande", åtminstone för sådana nybörjare som vi voro. Hade vi varit ett par tre stycken som gått ner, så hade det ändå varit lättare, ty då hade man i mörkret icke sett det oerhörda djupet under sig. Men nu voro vi 20 - 25 stycken, hvar och en bärande på en dinglande karbidlykta. Jag befann mig bland de översta, sista i den långa raden och såg därför ett långt ljuståg av lampor, som markerade det stora djupet... Hvem som gick närmast över mig har jag för länge sedan glömt, men att det var tre stycken ovanför mig på stegarna, det minns jag.
Då vi kommit ner ett godt stycke i det kolmörka gruvhålet - schakt kunde man som jag förut sagt icke kalla det, utan "sänkning" och jag såg det oändliga pärlbandet av minst tjugo ljuspunkter under mig, dinglande fram och tillbaka, så trampade den som kom närmast över mig med sina grovbottnade gruvkängor på mina fingrar, så att de nära nog krossades och jag höll på att släppa taget om stegpinnarna. Det kändes inget vidare, det kan jag godt förklara, och situationen kändes icke ljuvligare vid tanken på det otäcka djupet under oss.
Jag skrek till och ville försöka komma upp på en stegbro, som vi nyss passerat, för att ta igen mig litet, men de övervarande bara stampade på och bad mig "dra åt helvete". De hade icke fattat att jag blivit trampad på fingrarna och inte kunde hålla mig fast i stegen. Till sist lyckades jag emellertid få dem att förstå situationen, och de lämnade mig plats att klättra upp till den där stegbron, där det fanns en stor järnring fastsatt i bergväggen. Där hängde jag en god stund i ena armvecket, medan mina sönderklämda fingrar fingo ta igen sig litet. Dessutom hade jag skaffat mig en stålhake fastsittande vid mitt starka läderbälte om livet (på min Faders råd - han hade ju klättrat mycket i gruvor), och med denna säkerhetshake inträdd i en kätting, hängde jag någorlunda räddad för ögonblicket. Men tänk om jag fått svindel!...
Jag slapp gå upp samma stegväg, jag forslades upp i en gruvtunna. Gruvhiss fanns ej.
Och det hela gick ju bra. Men det hade kunnat gå illa.
Lillerud 14/1 1953. Gösta Heijkorn
fredag 7 november 2008
söndag 2 november 2008
Tid
Varför ska jag passa tiden -
när tiden inte passar mej?
Om tid existerar -
vad är då otid?
Tiden - en parentes.
På båda sidor evighet
Tiden accelererar
på sin väg mot yttre rymden
när tiden inte passar mej?
Om tid existerar -
vad är då otid?
Tiden - en parentes.
På båda sidor evighet
Tiden accelererar
på sin väg mot yttre rymden
fredag 31 oktober 2008
Varsamt
Varsamt
kupar jag handen
kring min nyfödda dotters hjässa.
I hennes ögon
som möter mina utan att blinka
växer stjärnornas ljus.
Grattis på 20-års-dagen!!!
kupar jag handen
kring min nyfödda dotters hjässa.
I hennes ögon
som möter mina utan att blinka
växer stjärnornas ljus.
Grattis på 20-års-dagen!!!
torsdag 23 oktober 2008
lördag 18 oktober 2008
Sagan om ölvarnas tillblivelse
För länge sedan hände det sig att alverna ibland gav sig av på vandring från sina hemtrakter. Vid ett tillfälle råkade de komma långt in på trollens område. Många alver föll i striden som följde. Några kom undan, åter några tillfångatogs av trollen och fördes in i berget.
Alverna blev nu trollens slavar. De behandlades i stort sett väl av trollen, men de frihetsälskande alverna hade svårt att anpassa sig till sitt nya liv. De längtade efter de ljusa lövskogarna och de öppna vidderna där de var vana att leva och att ströva vida omkring. Men varje dag låstes de in av trollen för att de inte skulle kunna fly. De diktade sånger om sitt fria liv för att aldrig glömma, men deras gamla liv blev alltmera som en vacker dröm.
Åren gick. Så småningom hände sig att några av trollen tog till sig alvernas kvinnor och fick barn med dem. Trollen släppte något på den hårda bevakningen. Ibland fick någon av alverna följa med trollen ut på plundringståg eller jakt på nätterna. Alvernas hopp började stiga. Kanske skulle de någon dag lyckas fly. I hemlighet smidde alverna sina flyktplaner. Men vad skulle de göra med de barn som avlats av trollen? Dessa barn var nu ganska många. De var längre och mer smallemmade än trollen, men hade trollens grova anletsdrag och grönaktiga hy. Och så hade de svans. Kanske vore det bäst om de lämnades kvar hos trollen.
Men nej, barnen var en del av dem och hade vuxit upp tillsammans med de alvbarn som fötts under åren i fångenskap. Alla var rörande överens - ölvarna - som de kallades, skulle med.
Så en dag skedde undret. Trollen glömde låsa in alverna när de gick till vila. Medan trollen sov samlade de ihop sina tillhörigheter och med ölvarna i följe smög de sig ut ur berget.
Ute var det bländande ljust. Deras ögon hade vant sig vid mörkret under så många år att de hade svårt att se. Ölvarna och alvbarnen, som aldrig sett solen, gnällde och kinkade. Den gjorde ont i deras ögon och brände deras skinn. Men alvernas värsta farhågor - att ölvarna skulle spricka i solen, precis som trollen - slog inte in.
Långt och länge vandrade alver och ölvar, bort från trollens marker, tills de nådda alvernas ljusa skogar och vidsträckta slätter.
När de växte upp höll sig ölvarna alltmer för sig själva. De blev inte illa behandlade av alverna, de var ju deras barn, men de lärde sig aldrig riktigt tåla solen lika bra som alverna. De höll gärna till inne i skogens skuggor, och älskade skymningen över allt annat.
Så drog sig ölvarna in i de djupa skogarna där de bosatte sig under rotvältor och stora flyttblock. De befolkade de djupa ödemarkerna där de jagade och fiskade. Älgen och björnen och vargen blev deras trogna följeslagare. Alltmer sällan syntes de till. Bara en gång om året samlades alver och ölvar. Under några månljusa, stjärnklara nätter samlades i skogsbrynet för att festa och leka tillsammans. Då firade de minnet av flykten från trollen.
Alverna blev nu trollens slavar. De behandlades i stort sett väl av trollen, men de frihetsälskande alverna hade svårt att anpassa sig till sitt nya liv. De längtade efter de ljusa lövskogarna och de öppna vidderna där de var vana att leva och att ströva vida omkring. Men varje dag låstes de in av trollen för att de inte skulle kunna fly. De diktade sånger om sitt fria liv för att aldrig glömma, men deras gamla liv blev alltmera som en vacker dröm.
Åren gick. Så småningom hände sig att några av trollen tog till sig alvernas kvinnor och fick barn med dem. Trollen släppte något på den hårda bevakningen. Ibland fick någon av alverna följa med trollen ut på plundringståg eller jakt på nätterna. Alvernas hopp började stiga. Kanske skulle de någon dag lyckas fly. I hemlighet smidde alverna sina flyktplaner. Men vad skulle de göra med de barn som avlats av trollen? Dessa barn var nu ganska många. De var längre och mer smallemmade än trollen, men hade trollens grova anletsdrag och grönaktiga hy. Och så hade de svans. Kanske vore det bäst om de lämnades kvar hos trollen.
Men nej, barnen var en del av dem och hade vuxit upp tillsammans med de alvbarn som fötts under åren i fångenskap. Alla var rörande överens - ölvarna - som de kallades, skulle med.
Så en dag skedde undret. Trollen glömde låsa in alverna när de gick till vila. Medan trollen sov samlade de ihop sina tillhörigheter och med ölvarna i följe smög de sig ut ur berget.
Ute var det bländande ljust. Deras ögon hade vant sig vid mörkret under så många år att de hade svårt att se. Ölvarna och alvbarnen, som aldrig sett solen, gnällde och kinkade. Den gjorde ont i deras ögon och brände deras skinn. Men alvernas värsta farhågor - att ölvarna skulle spricka i solen, precis som trollen - slog inte in.
Långt och länge vandrade alver och ölvar, bort från trollens marker, tills de nådda alvernas ljusa skogar och vidsträckta slätter.
När de växte upp höll sig ölvarna alltmer för sig själva. De blev inte illa behandlade av alverna, de var ju deras barn, men de lärde sig aldrig riktigt tåla solen lika bra som alverna. De höll gärna till inne i skogens skuggor, och älskade skymningen över allt annat.
Så drog sig ölvarna in i de djupa skogarna där de bosatte sig under rotvältor och stora flyttblock. De befolkade de djupa ödemarkerna där de jagade och fiskade. Älgen och björnen och vargen blev deras trogna följeslagare. Alltmer sällan syntes de till. Bara en gång om året samlades alver och ölvar. Under några månljusa, stjärnklara nätter samlades i skogsbrynet för att festa och leka tillsammans. Då firade de minnet av flykten från trollen.
torsdag 18 september 2008
Ett steg i taget
Ett steg i taget
vill jag vandra mot ljuset
vilsen i mörkret
Ett steg i taget.
Vägen som bär mot ljuset
ska jag nå till sist.
Ett steg i taget
mot ljuset - mot bergets topp.
Snart är jag framme.
Ett steg i taget
tills jag funnit min vila.
Målet är nära.
Ett steg i taget -
jag är där, jag är hemma.
Ett steg, ett enda
vill jag vandra mot ljuset
vilsen i mörkret
Ett steg i taget.
Vägen som bär mot ljuset
ska jag nå till sist.
Ett steg i taget
mot ljuset - mot bergets topp.
Snart är jag framme.
Ett steg i taget
tills jag funnit min vila.
Målet är nära.
Ett steg i taget -
jag är där, jag är hemma.
Ett steg, ett enda
fredag 12 september 2008
Fragment av en sommar
Hon hade alltid lett lite överlägset åt alla äldre som berättat om sin barndoms somrar, då när solen alltid lyst hela sommaren, möjligen avbruten av någon uppfriskande regnskur, då hettan varit alltför intensiv. Nog kunde hon för sin del minnas somrar när regnet skvalade ner, veckor i sträck, för att inte tala om de fruktansvärda åskväder som rullat fram över sjön, då hon suttit hopkurad på sin säng och darrat av rädsla.
Men nu, då hon själv blivit äldre, satt hon gärna och drömde sig tillbaka till sin egen barndom och till somrarna på landet.
Somrar då solen alltid lyste.
Hon mindes sina somrar som gulnade fotografier i ett gammalt album, som ögonblick som för alltid fanns kvar på hennes näthinna. Allt oftare satt hon och bläddrade i sitt minnes fotoalbum, dröjde vid än den ena, än den andra bilden. Bilderna blev som fragment av en enda sommar, en sommar då allting hände.
Så fort skolan slutade på somrarna packade hela familjen in sig i bilen och reste till landet. Resan hade egentligen inte tagit mer än fyra timmar, men för henne, som då var ett barn, hade den verkat oändlig.
De rastade alltid halvvägs.
De hade ett par ställen att välja på, men oftast stannade de till vid den gamla järnvägsstationen där inga tåg längre stannade. Stationshuset låg där övergivet, med blinda fönsterrutor, och ogräset intog för varje år alltmer av den öde perrongen.
Ibland passerade ett tåg i hög fart, och de satt där och lyssnade till ljudet av det försvunnit i fjärran.
Somrar då solen alltid lyste.
Hon mindes sina somrar som gulnade fotografier i ett gammalt album, som ögonblick som för alltid fanns kvar på hennes näthinna. Allt oftare satt hon och bläddrade i sitt minnes fotoalbum, dröjde vid än den ena, än den andra bilden. Bilderna blev som fragment av en enda sommar, en sommar då allting hände.
Så fort skolan slutade på somrarna packade hela familjen in sig i bilen och reste till landet. Resan hade egentligen inte tagit mer än fyra timmar, men för henne, som då var ett barn, hade den verkat oändlig.
De rastade alltid halvvägs.
De hade ett par ställen att välja på, men oftast stannade de till vid den gamla järnvägsstationen där inga tåg längre stannade. Stationshuset låg där övergivet, med blinda fönsterrutor, och ogräset intog för varje år alltmer av den öde perrongen.
Ibland passerade ett tåg i hög fart, och de satt där och lyssnade till ljudet av det försvunnit i fjärran.
De brukade komma fram sent på eftermiddagen, slå upp alla fönster och dörrar och vädra ut vinterluften och tända i den öppna spisen. Täcken och kuddar bars ut på verandan för att fyllas med ljus och luft. Ändå fanns den kvar där nästan hela sommaren, den där speciella stuglukten som hon alltid förknippade med sommarlov.
Någon elektricitet hade de inte, så att lyssna på radio på kvällarna var uteslutet, men hennes pappa brukade läsa högt. Då låg hon i den gamla kökssoffan och tittade in i elden. Ljudet av hennes fars röst och glöderna i elden följde henne in i drömmarna.
Hon hade egentligen inga kamrater ute på landet, men hon kunde inte minnas att hon någonsin saknat det. Det fanns så mycket att göra. så många saker att upptäcka på nytt efter vintern, att hon inte hade tid att känna sig ensam.
På morgnarna smög hon ofta ut innan någon annan hade vaknat och tassade barfota den barrtäckta stigen ner till bryggan. Där satt hon sen och fantiserade och plaskade med fötterna i vattnet tills hungern väckte henne ur drömmerierna, eller tills någon ropade på henne.
Hon mindes det som det vore igår, hur de hjälpte grannen att köra hö. Han körde med häst, och doften av nyslaget hö och varm häst - kunde det bli mera sommar! Eller smaken av kallt vatten ur bleckflaskan som de ställde ner i diket när de kom på morgnarna. Där höll den sig sval hela dagen, och de gick alla dit och drack direkt ur locket när de arbetat sig varma och törstiga. Ingen dryck kunde ha smakat bättre, särskilt inte när man plockade en handfull solvarma smultron och åt till.
När höet torkat och skulle köras in hivade hennes pappa henne på starka armar högst upp i lasset, och där satt hon sedan i skäckblandad förtjusning och tittade ner på den breda hästryggen långt under sig.
Sedan gick de hem i sommarkvällen, när solen stod lågt och kastade sneda strålar mellan stammarna. När de närmade sig den förfallna ödegården brukade hon alltid smyga sin hand i pappas, det vilade alltid en kuslig stämning kring de gamla husen, även då solen stod som högst. Så sprang hon naken ner till sjön för att tvätta av sig svett och hödamm före kvällsmaten.
Ibland på kvällarna rodde de ut på sjön för att lägga nät. Då kunde hon få ro, och hon koncentrerade sig på att ro lugnt och rakt för att inte trassla till näten. Efteråt rodde de alltid en bit längs stranden i skymningen.
Skymningsljuset var blått, och granskogen stod svart, ända ner till vattenbrynet. Bara här och där var skogen uthuggen, och utsikten var fri upp mot bygden. Däruppe kunde man se ljuset glimma i fönstren, men nere på sjön djupnade skymningen alltmera. När de kom hem och förtöjde vid bryggan var det nästan mörkt. Så mörkt det nu kan bli om sommarnätterna.
Snart låg hon i sin kökssoffa och tittade in i elden och gled allt längre in i sömnen.
I morgon väntade en ny dag, med nya äventyr.
I solskenet.
Någon elektricitet hade de inte, så att lyssna på radio på kvällarna var uteslutet, men hennes pappa brukade läsa högt. Då låg hon i den gamla kökssoffan och tittade in i elden. Ljudet av hennes fars röst och glöderna i elden följde henne in i drömmarna.
Hon hade egentligen inga kamrater ute på landet, men hon kunde inte minnas att hon någonsin saknat det. Det fanns så mycket att göra. så många saker att upptäcka på nytt efter vintern, att hon inte hade tid att känna sig ensam.
På morgnarna smög hon ofta ut innan någon annan hade vaknat och tassade barfota den barrtäckta stigen ner till bryggan. Där satt hon sen och fantiserade och plaskade med fötterna i vattnet tills hungern väckte henne ur drömmerierna, eller tills någon ropade på henne.
Hon mindes det som det vore igår, hur de hjälpte grannen att köra hö. Han körde med häst, och doften av nyslaget hö och varm häst - kunde det bli mera sommar! Eller smaken av kallt vatten ur bleckflaskan som de ställde ner i diket när de kom på morgnarna. Där höll den sig sval hela dagen, och de gick alla dit och drack direkt ur locket när de arbetat sig varma och törstiga. Ingen dryck kunde ha smakat bättre, särskilt inte när man plockade en handfull solvarma smultron och åt till.
När höet torkat och skulle köras in hivade hennes pappa henne på starka armar högst upp i lasset, och där satt hon sedan i skäckblandad förtjusning och tittade ner på den breda hästryggen långt under sig.
Sedan gick de hem i sommarkvällen, när solen stod lågt och kastade sneda strålar mellan stammarna. När de närmade sig den förfallna ödegården brukade hon alltid smyga sin hand i pappas, det vilade alltid en kuslig stämning kring de gamla husen, även då solen stod som högst. Så sprang hon naken ner till sjön för att tvätta av sig svett och hödamm före kvällsmaten.
Ibland på kvällarna rodde de ut på sjön för att lägga nät. Då kunde hon få ro, och hon koncentrerade sig på att ro lugnt och rakt för att inte trassla till näten. Efteråt rodde de alltid en bit längs stranden i skymningen.
Skymningsljuset var blått, och granskogen stod svart, ända ner till vattenbrynet. Bara här och där var skogen uthuggen, och utsikten var fri upp mot bygden. Däruppe kunde man se ljuset glimma i fönstren, men nere på sjön djupnade skymningen alltmera. När de kom hem och förtöjde vid bryggan var det nästan mörkt. Så mörkt det nu kan bli om sommarnätterna.
Snart låg hon i sin kökssoffa och tittade in i elden och gled allt längre in i sömnen.
I morgon väntade en ny dag, med nya äventyr.
I solskenet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)