Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ka visst gör det ont när knoppar brister
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar,
då när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

För 100 år sedan...

Att gräla är ohälsosamt.
En grälande människa mår aldrig bra. och hon kallas därför med rätta "grälsjuk". Det gör hennes kropp kantig, ansiktet förslappadt, ögonen insjunkna, hyn blir mörk och grof. Grälandet drager djupa linier i ansiktet, men de äro ej skönhetslinier, de riktas nedåt i stället för uppåt.
Det är en mycket ohälsosam sysselsättning att gräla. Det sätter kroppen i oordning lika visst som malarisk feber och gör körtlarna tröga i deras värksamhet, saliven tjock och seg, vid stor ilska till och med fradgande, och förvandlar lefverns afsöndringar till gallstenar. Det förorsakar förstoppning och fyller systemet med giftiga syror.
Grälandet blir slutligen en vana, så fastrotad, så envis, så mäktig, att den uttömmer de fysiska krafterna och bedöfvar de intellektuella förmögenheterna. Likt en stor, väldig kräftväxt uppsuger den näring från hela kroppen och skadliggör offret för all värkligt hälsosam sysselsättning.