Premiär!

Det blev till och med torrt!

Gissa ordspråket

Objekt vilka kamoufleras i en säsongsbetonad kristallinisk tillståndsform av H2O blottlägges vid dennas övergång till större molekylär rörlighet.

Klovene webkamera 23 februari

0*. Vindstilla. Uppklarnande.

Solens uppgång vid Göteborgs horisont: 7.24

Solens nedgång vid Göteborgs horisont: 17.28

Vintergryning

I den första gryningen
efter snöfallet
står månen
lysande som silver
i lindens krona.
Allt är stilla,
förväntan,
andakt.

Bara
ett ensamt harspår
ligger som ett
radband,
glittrande
bort över
ängarna.

Klovene webkamera 16 februari

- 4. Snöar.

Vägarna vet jag därhemma

Vägarna vet jag därhemma -
vägar där ingen går
utom vinden...

Vägarna vet jag därhemma -
vägar där man ingen möter
utom solen...

Vägarna vet jag därhemma -
vägar där ingenting växer
utom vissheten

att livet är värt att leva.

Klovene webkamera 9 februari

-8. Vindstilla. Klart.

För halt att släppa ut hästar.

Skatmaten

Hon har levat ett långt och innehållsrikt liv, och nu har hon med marginal passerat de nittio.
Hennes liv och yrke har varit att laga mat, ja inte bara det, utan att göra den tilltalande både för öga och gom.

I många år efter pensionen har hon fortsatt med sitt intresse, även om hon de senaste åren mest har lagat åt sig själv. Ibland har hon dock bjudit in sina vänner till ett vackert dukat bord och en välsmakande måltid. Och detta har varit höjdpunkter, både för henne själv och för vännerna.

Men till sist har åren tagit ut sin rätt.
Orken räcker inte riktigt till.
Maten smakar inte längre som förut, och matlagningen har förlorat sin glädje.

Nu är det så bra ordnat att man kan få hjälp med maten om man är gammal och trött och inte klarar av att laga mat själv.

Så långt är allt gott och väl.
Visst är tanken god - men smaken...
Hon, som har ägnat ett liv åt att maten ska smaka bra - och se bra ut - hon som nu börjar få svårt med aptiten, för henne har den sista glädjen försvunnit. För med den här maten finns ingen glädje - det är bara utfodring.

Om det hade varit fräsch, nylagad mat, men den här maten har färdats runt halva Sverige innan den hamnar i hennes kök. Hur länge den varit på väg vill hon helst inte veta, det är nog att den i hennes kylskåp blir stående en vecka i sina plasttråg - jo, för hon får en hel veckas ranson på en gång.

För så har politikerna bestämt att kommunens pensionärer ska utfodras - jodå, säkert är det noga uträknat hur mycket vitaminer och näringsämnen som ska ingå i varje matlåda. Men mat är så mycket mer än så.

Den här maten är död, säger hon, som har haft matlagning som sitt yrke. Aldrig i hela sitt liv har hon kunnat tänka sig att bjuda på något sådant - men nu önskar hon att de som bestämmer själva ska få äta den här maten. Och de skulle verkligen äta den, och ingenting annat, inte bara provsmaka. Då skulle de kanske förstå vad det handlar om.

Fast så kommer det nog aldrig att bli, det inser hon. Det är mycket lättare att bestämma åt andra - som inte har något alternativ.

Skatorna blir i alla fall glada, säger hon.

Men det var väl inte riktigt det som var meningen!

Jag passar ingenstädes...

Morfar har ju numera sin egen blogg, men jag kan inte låta bli att låta honom komma till tals här också. Han sitter på sin ålderdom och skriver, han är trött och lite bitter, men - jag kunde ha skrivit det själv...

I denna kapplöpning i produktionsintensitet och effektivisering har den skapande fantasien, det lugna och eftertänksamma tänkandet, den konstnärliga produktionen, lifsglädjen, "hjärtat" och "själen" alldeles förkvävts. det finns snart inte mycket kvar. Våra nervkliniker befolkas av flegmatiker och melankoliker, veka, känsliga, intuitiva, ofta högst konstnärligt begåvade, knäckta i kampen för tillvaron, oförmögna att följa med i handlingsmänniskornas allt hastigare tempo, oförmögna att förtjäna sitt levebröd i denna tekniska och materiella hets, besegrade av sin alltför sårbara känslighet, blockerade av sina mindervärdeskänslor och medvetandet om sin sociala oanvändbarhet, besvikna på livet, fulla av livsleda, modlösa, tvivlande på sig själva.

Ja, det är jag det!...
Jag är raka motsatsen till Carltons maskulina idealtyp...

Jag vill ha lugn, jag fasar för strid och hårda ordväxlingar, jag har ett rent feminint ömhetsbehov och har för resten mera övervägande kvinnliga själsegenskaper än manliga.

Jag hatar alla "duktiga knölar", men är samvetsgrann ända till skrupulös petighet, "petnoga", kunskapsrik utan att kunna använda kunskaperna, "opraktisk" men uppfinningsrik, känslomänniska i allra högsta grad, systematiker. Jag har en akademikers själ i de handlingskraftigas värld, tillspillogiven i livets strid, där endast gåpåarnaturerna ha framgång, rappa i vändningarna som de äro, som arbeta fort utan att förlora sig i detaljer.

Jag är splittrad i tusende facetter, hatar koncentration och fackidioti - men tvivlar också på mej själv och min förmåga, sluter mig inom mig själv och flyr undan verkligheten, drömmer i det blå, jag är inte uppskattad av någon eller någonstans och har aldrig lyckats skaffa mig några vänner. Jag passar ingenstädes och har aldrig passat någonstans.

Och dock -
För att komma ut ur den nuvarande krisen har samhället det allra största behov av sådana som jag. Det behövs sådana män som man kan lita på och av hvilka man säkert kan räkna med ett samvetsgrant utfördt arbete, män som ha de hjärtats egenskaper, som ensamma äro i stånd att förändra atmosfären människor emellan...

Snart går jag över gränsen till en annan värld, då kanske inga "duktiga knölar" behövs, utan där en sådan som jag också kunde få en liten, liten chans. Ty det sägs ju, att Gud har en plan för hvarje människa...

Skrivet på Varpnäs, 7/3 1952
GH

Klovene webkamera 2 februari

- 5. Mulet. Vindstilla.