torsdag 18 september 2008

Ett steg i taget

Ett steg i taget
vill jag vandra mot ljuset
vilsen i mörkret

Ett steg i taget.
Vägen som bär mot ljuset
ska jag nå till sist.

Ett steg i taget
mot ljuset - mot bergets topp.
Snart är jag framme.

Ett steg i taget
tills jag funnit min vila.
Målet är nära.

Ett steg i taget -
jag är där, jag är hemma.
Ett steg, ett enda

fredag 12 september 2008

Fragment av en sommar

Hon hade alltid lett lite överlägset åt alla äldre som berättat om sin barndoms somrar, då när solen alltid lyst hela sommaren, möjligen avbruten av någon uppfriskande regnskur, då hettan varit alltför intensiv. Nog kunde hon för sin del minnas somrar när regnet skvalade ner, veckor i sträck, för att inte tala om de fruktansvärda åskväder som rullat fram över sjön, då hon suttit hopkurad på sin säng och darrat av rädsla.

Men nu, då hon själv blivit äldre, satt hon gärna och drömde sig tillbaka till sin egen barndom och till somrarna på landet.

Somrar då solen alltid lyste.

Hon mindes sina somrar som gulnade fotografier i ett gammalt album, som ögonblick som för alltid fanns kvar på hennes näthinna. Allt oftare satt hon och bläddrade i sitt minnes fotoalbum, dröjde vid än den ena, än den andra bilden. Bilderna blev som fragment av en enda sommar, en sommar då allting hände.

Så fort skolan slutade på somrarna packade hela familjen in sig i bilen och reste till landet. Resan hade egentligen inte tagit mer än fyra timmar, men för henne, som då var ett barn, hade den verkat oändlig.

De rastade alltid halvvägs.

De hade ett par ställen att välja på, men oftast stannade de till vid den gamla järnvägsstationen där inga tåg längre stannade. Stationshuset låg där övergivet, med blinda fönsterrutor, och ogräset intog för varje år alltmer av den öde perrongen.

Ibland passerade ett tåg i hög fart, och de satt där och lyssnade till ljudet av det försvunnit i fjärran.
De brukade komma fram sent på eftermiddagen, slå upp alla fönster och dörrar och vädra ut vinterluften och tända i den öppna spisen. Täcken och kuddar bars ut på verandan för att fyllas med ljus och luft. Ändå fanns den kvar där nästan hela sommaren, den där speciella stuglukten som hon alltid förknippade med sommarlov.

Någon elektricitet hade de inte, så att lyssna på radio på kvällarna var uteslutet, men hennes pappa brukade läsa högt. Då låg hon i den gamla kökssoffan och tittade in i elden. Ljudet av hennes fars röst och glöderna i elden följde henne in i drömmarna.

Hon hade egentligen inga kamrater ute på landet, men hon kunde inte minnas att hon någonsin saknat det. Det fanns så mycket att göra. så många saker att upptäcka på nytt efter vintern, att hon inte hade tid att känna sig ensam.

På morgnarna smög hon ofta ut innan någon annan hade vaknat och tassade barfota den barrtäckta stigen ner till bryggan. Där satt hon sen och fantiserade och plaskade med fötterna i vattnet tills hungern väckte henne ur drömmerierna, eller tills någon ropade på henne.

Hon mindes det som det vore igår, hur de hjälpte grannen att köra hö. Han körde med häst, och doften av nyslaget hö och varm häst - kunde det bli mera sommar! Eller smaken av kallt vatten ur bleckflaskan som de ställde ner i diket när de kom på morgnarna. Där höll den sig sval hela dagen, och de gick alla dit och drack direkt ur locket när de arbetat sig varma och törstiga. Ingen dryck kunde ha smakat bättre, särskilt inte när man plockade en handfull solvarma smultron och åt till.

När höet torkat och skulle köras in hivade hennes pappa henne på starka armar högst upp i lasset, och där satt hon sedan i skäckblandad förtjusning och tittade ner på den breda hästryggen långt under sig.

Sedan gick de hem i sommarkvällen, när solen stod lågt och kastade sneda strålar mellan stammarna. När de närmade sig den förfallna ödegården brukade hon alltid smyga sin hand i pappas, det vilade alltid en kuslig stämning kring de gamla husen, även då solen stod som högst. Så sprang hon naken ner till sjön för att tvätta av sig svett och hödamm före kvällsmaten.

Ibland på kvällarna rodde de ut på sjön för att lägga nät. Då kunde hon få ro, och hon koncentrerade sig på att ro lugnt och rakt för att inte trassla till näten. Efteråt rodde de alltid en bit längs stranden i skymningen.

Skymningsljuset var blått, och granskogen stod svart, ända ner till vattenbrynet. Bara här och där var skogen uthuggen, och utsikten var fri upp mot bygden. Däruppe kunde man se ljuset glimma i fönstren, men nere på sjön djupnade skymningen alltmera. När de kom hem och förtöjde vid bryggan var det nästan mörkt. Så mörkt det nu kan bli om sommarnätterna.

Snart låg hon i sin kökssoffa och tittade in i elden och gled allt längre in i sömnen.

I morgon väntade en ny dag, med nya äventyr.

I solskenet.